68 somrar på Solhem

Djärv och alldeles för modern! Den stora grosshandlarvillan var inte särskilt omtyckt när den uppfördes 1907. I dag har den varit i familjen Ericssons ägo sedan 1925, och Birgitta och Charlie är glada att de inte haft råd att förändra så mycket – alla vackra jugenddetaljer finns nämligen kvar.

På framsidan har Solhem kvar sina tidstypiskt mångspröjsade rutor, även i innanfönstren. Mot sjösidan har spröjsen senare tagits bort – för utsiktens och ljusets skull.

Ett "vackert-väder-hus" kallar familjen Ericsson sin oisolerade grosshandlarvilla i Bönan på Gävlebuktens norra kust. Solhem, som är dess riktiga namn, är byggt som sommarnöje. Här har Birgitta Ericsson tillbringat alla sina 68 somrar, som litet barn och barnbarn själv en gång, nu med egna barn och barnbarn. Och mycket nöje är det med den stora villan bara några springsteg ifrån havet, men också många måsten på en lång att-göra-lista. Grosshandlarvillan har varit familjens ända sedan 1925, när Birgittas morfar köpte den. Då fanns resurser att ta hand om ett sådant stort hus. 

– Morfar hade det gott ställt och folk tillhjälp att hålla huset i ståndsmässigt skick, inte minst trädgården. Då löpte krattade grusgångar mellan rosenrundlar och prunkande perennrabatter, berättar Birgitta.

I dag delar hon Solhem med en syster men merparten av ansvaret ligger på Birgittas familj. När de samlas för gemensamma krafttag är de tolv personer, varav hälften barn.

– Man måste tycka att det är kul. Vi gör det, hela familjen är ju angelägen om att hålla huset i stånd och vi hjälps åt.

Solhem är ett kataloghus från den småländska snickerifirman Bankeberg-Finsjö. Modellen byggdes upp och visades på 1906 års stora konst- och industriutställning i Norrköping. Där sågs den av folkskollärare Emil Forsén från Gävle – en sådan villa skulle han ha!

Samma år hade han kommit över den ett halvt tunnland stora markbiten med bara 80 alnar (cirka 40 meter) ned till stranden. Bemärkta och välbeställda borgare till grannar hade strax före det nyss gångna sekelskiftet låtit uppföra skrytbyggen åt sig i tidens schweizerstil runt omkring. Magister Forséns Solhem var någonting annat. Precis som andra närliggande grosshandlarvillor hade huset ett långt utkragat tak, snickarglädje, verandor och massor av spröjs. Men det var samtidigt ett hus av en ny tid, ett hus med tydlig jugendprägel. Jugend – eller Art Nouveau – var ett arkitektoniskt stilbrott långt ifrån gillat av alla: "för modärn för vår svenska hemslöjd", som en tidning recenserade utställningsexemplaret på Norrköpingsexpon.

Men Emil Forsén tvekade inte. Snickare J E Hedman från Valbo kallades in och så var bygget igång. Allra först fick den timrade fiskarstuga som följt med tomten maka på sig. Den stod precis mitt på krönet ovan slänten ned mot sjön, i de förbipasserandes blickfång. Där skulle förstås det nya huset paradera. Så vitt Birgitta Ericsson vet är fiskarstugan byggd kring 1830. Ena hälften – kök och kammare – fick ny placering längs med tomtgränsen mot norr och andra halvan ersattes med vedbod och utedass. Här inkvarterades en del av det tjänstefolk som flyttade med sitt herrskap ut för sommarvistelsen.

Snickare Hedman gjorde säkert så gott han kunde, och nymodigheten färdigsågat från fabrik var nog behändigt och bra, men kring stora rummets öppna spis kan man se att Hedman tryckt ihop och kapat jugendpanelerna och överstycket till en dörr – han fick inte till det så det stämde.

– Antingen räknade han fel, eller så hade den väldiga stengrunden inte lagts med de rätta måtten, gissar Charlie, Birgittas man.

Den väggfasta inredningen har skurna detaljer och samma rektangulära fält som går igen i paneler och spegeldörrar.

Men ett riktigt pampigt hus blev det ju ändå. Och unikt. Vid sidan om utställningsexemplaret, som flyttades till Näkna utanför Norrköping, verkar Solhem vara det enda kataloghuset av den modellen som faktiskt kom att byggas. I dag i princip sig likt från 1907, utvändigt som invändigt. 

– Vi har helt enkelt inte haft råd att förstöra det, så enkelt är det, säger Birgitta.

Nedre botten rymmer en hall, stora rummet med sin väggfasta inredning kring matplats och brashörna, kök, skafferi, handkammare – för förvaring av matvaror – och serveringsrum. Härifrån går man ut på den stora sjöverandan längs husets bredd mot havet. En svängd och delvis öppen trappa leder upp till övre hallen där man har den vindskyddade loggian på gaveln. På det övre planet finns sängkammare, två mindre sovrum och "radiorummet", där Birgittas morfar lyssnade till sin mottagare.

Sovrummen på övervåningen har tapetserats om genom åren, men Birgitta har sparat prover på de tidigare mönstren.

När Birgittas föräldrar tog över på 1940-talet randades gruset ännu, lilla Birgitta fick sitta som tyngd på den breda krattan som sommargästande farfar drog. Men det var en annan tid, mer praktiskt orienterad. Pärlspont spikades över med masonit. Liksom de flesta spegeldörrar. 

– De sista skivorna tog vi bort för bara fyra fem år sedan, säger Birgitta.

Årets att-göra-lista omfattar 68 punkter, rangordade från 1 till 5. 15 ettor, några rödmärkta, bara måste hinnas med. De försvunna gamla räckena vid entrén och köksingången ska återskapas som de såg ut från början. Sonen Mats har hittat mallar till lövsågerierna på vinden och fått kopior gjorda av Sören Westerlund på Yvre Såg, utanför Tierps kyrkby. Loggians ruttna golvbrädor ska bytas, fönsterfoder skrapas och målas, pannor bytas på det vådligt sluttande mansardtaket med sitt konkava fall.

– Det här läget så tätt inpå havet är ju väldigt utsatt, och huset tar stryk trots att vi bommar för med luckor varje vinter, säger Birgitta.

– Man måste ha kontinuerlig koll på underhållet, konstaterar Charlie.

Alla rum har trätak som ska skrapas och målas. I hela bottenvåningen och trappan går jugendformerna igen med sina utskurna dörröverstycken, lister, lövsågade detaljer, skålformade urgröpningar och kvadratiska fält, allt i en mjukt blågrön nyans med ömsom vitt ömsom lysande korall.

­– Att hålla samma blågröna färgton i hela huset när man ständigt bättrar en bit i taget, det hör till det svåraste, säger Birgitta.

Birgitta skulle gärna bo här ute året runt, men det är omöjligt. Varken i torpargrunden, plankväggen eller på den stora vinden finns ett uns av isolering.

­– Att försöka isolera är inte ekonomiskt försvarbart. Exteriören får vi inte förändra och ska man komma åt inifrån måste hela interiören plockas ned, det är orimligt. Vintertid står huset helt ouppvärmt, det har det alltid gjort. Vi flyttar ut till sista april och klarar oss bra med lite stödel, kakelugnarna där uppe, vedspisen i köket och öppna spisen.

Nu har de dessutom installerat en luftvärmepump, elegant dold under sjöverandan. På så vis hålls kostnaderna nere.

Men ännu återstår ett önskeprojekt.

­– Tänk om jag kunde bygga upp badhuset igen, säger Birgitta, precis som det såg ut före den där höststormen 1970. Morgonen efter låg bara en hög spillror kvar på stranden. Det var sorgligt.

 

Pris för bästa renovering

Familjen tilldelades Gävle kommuns byggnadsvårdspris 1991 för de renoverat och underhållit huset "på ett mycket förtjänstfullt och pietetsfullt sätt".

       Byggnadsvårdspriset kom som en glad överraskning, men vi kände att trycket ökade. Sedan dess listar vi vilket underhåll som ska göras varje sommar, berättar Birgitta.

 

Vi bor här

Namn: Birgitta och Charlie Ericsson.

Ålder: 68 respektive 76 år.
Bor: I Gävle

Yrkesbakgrund: Birgitta är geolog. Har jobbat som statsgeolog och marknadschef på Sveriges Geologiska Undersökning och de sista tio åren innan pensionen på Lantmäteriet som marknadschef. Charlie har varit lärare, lektor i historia och samhällskunskap.

Fritidsintressen: Att fiska – lägga nät och få abborrar – naturen, plocka svamp, lite släktforskning, jobba med sommarhuset och så naturligtvis alla projekt med barnbarnen.

Renoveringsprioritet: Att modernisera Lillstugan och göra något åt uppvärmningskostnaderna har gått före allt annat, den nya luftvärmepumpen har gjort stor skillnad för elräkningen. En toalösning inne skulle kunna stå på önskelistan, men å andra sidan är kommunalt vatten och avlopp på gång så det kan vara idé att avvakta.

Text och foto: Ann Svalander
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp


Just nu 20 objekt