De fagra blomsterängar

Ängen var förr livsviktig för djurens överlevnad i det gamla bondesamhället. Örter och gräs blev deras vinterfoder och vid den årliga slåttern samlades hela byar för att tillsammans slå ängarna. I gästrikska Sigeränget gick byborna samman för att återta det igenvuxna landskapet – genom traditionell slåtter.

Förr var slåttern absolut nödvändig i det svenska jordbruket.


”Ritsch, ritsch, ritsch!” Lien slår i det daggtyngda gräset. På älvängen står ett tiotal personer som blå silhuetter i morgondimman och svänger rytmiskt med orvarna i vädret. Väckarklockorna ringde strax efter klockan fyra och ryggsäckarna packades med kaffe och smörgåsar. Slåttern skall ske i gryningen när daggen tynger gräset. Med liarna över axeln kom de till fots eller med båt från de närliggande byarna till älvängen vid Dalälvens strand. Så har byborna gjort i århundraden, sista veckan i juli. Men det som förr var en nödvändighet för att dryga ut djurfodret, lever i dag vidare mest som en social aktivitet. Och för att hålla igång kunskapen med händerna.

Den förr så nödvändiga slåttern och skogsbetet började successivt upphöra omkring mitten av 1900-talet. Precis som i resten av Sverige rationaliserades jordbruket och speciellt platser som den här, med sanka marker och utan någon riktig väg, bortprioriterades. Älven var tidigare den självklara transportvägen för folk, fä och varor. Med båt tog man sig till öarna för slåtter, stackning eller för att ta in höet i ladorna och släppa djuren på bete. Vandrar man längs de låglänta stränderna syns också spår från en annan verksamhet. De kättingar som förankrats i klipporna och stenarna är minnen från flottningsepoken som inleddes på 1850-talet. Timmer från skogarna transporterades på Dalälven och sysselsatte många människor innan lastbilarna tog över och flottningen upphörde på 1970-talet.

Snabbt försvinnande kunskap
I slutet av 1990-talet hade Sigerängets älvstrand i princip växt igen. Granar trängde undan ekar och björkar och vide trasslade in sig på den gamla slåtterängen. Gärdesgårdarna var sedan länge raserade och av de 28 lador som syns på kartan från 1954 återstod bara tre stycken. Byborna förfärades över igenväxningen och hur landskapet hade förändrats på så kort tid. Samtidigt insåg de vikten av att ta tillvara på den äldre generationens erfarenheter av ängsslåtter innan kunskapen för alltid skulle vara försvunnen. Tillsammans beslutade man sig för att återuppta slåttern. Så en morgon för femton år sedan hördes för första gången på länge liebladens skärande ljud över Sigeränget. Sedan dess organiserar Bodarnas Intresseförening slåtter och stackning varje år, om vädret tillåter.



Naturvårdare på Länsstyrelsen Gävleborg ansåg att det fanns naturvärden kvar omkring Sigeränget och att det skulle vara möjligt att återskapa delar av kulturlandskapet. År 1999 bildades Bredforsens naturreservat, där Sigeränget ingår, vilket gjorde att offentliga resurser kunde sättas in.
- När jag första gången stod på Sigeränget tillsammans med några bybor, drömde vi om att man en dag skulle kunna se bort till grannbyn, säger Jonas Lundin på Länsstyrelsen Gävleborg. Och det kan man i dag!
Det är ett hårt arbete som naturbevakaren Carl-Martin Olsson och entreprenören Kenneth Lindholm har utfört. De har röjt, huggit, kört och släpat. Men nu kan de och alla andra glädjas åt resultatet. Olle Sundström bor i byn Lågbo intill reservatet. Han är född 1920 och säger att nu börjar han känna igen landskapet igen, som det såg ut när han var ung.

– När vi fick höra det, visste vi att vi är på rätt väg, säger Jonas.
Söder om sommarbeteshagen finns en bit mark som inte hör till naturreservatet, men som omsluts av det. Vid stranden står en samling små timmerbodar från 1700-, 1800- och 1900-talet. Det är ”Lågbobodarna” där byborna förvarat sin fiskeutrustning och sina båtar genom århundradena. Brevbäraren hade också en egen bod, även postutdelningen till byarna kring älven skedde ju vattenvägen. Bland dagens moderna motorbåtar ligger ännu ett par gamla träekor som avger en doft av tjära i solvärmen.
Ett stycke från fiskebodarna, längre in mot land, finns tre byggnader vid kanten av tre ängar. Vissa säger fäbodstugor, andra kallar dem slåtterstugor. Genom stugorna förstår man att slåttern och stackningen var en intensiv period på året. Tidiga morgnar och långa arbetspass flera dagar i rad gjorde att man var i behov av en stuga för paus, matlagning och övernattning. Tegarna vid älvängarna tillhörde nämligen inte bara de närliggande gårdarna utan även byar i omnejden.

Ängsarealen nästan utraderad på 100 år

Många av de som är här i dag har slagit med lie förr. Andra är här för att lära sig helt från början. Det är en svår teknik, att få gräset att falla åt samma håll för att lätt kunna räfsa ihop det sedan. Förr fick kvinnorna inte använda lien. Det var karlagöra. Kvinnorna skulle räfsa, så var arbetsfördelningen. På 2000-talet är den fördelningen upphävd. Man har inte råd att könskvotera bort potentiella traditionsbärare.
Ängarna växer igen på bara några år när markerna inte längre hålls efter. Faktum är att i dagsläget återstår mindre än 1 % av den ängsareal som fanns i landet vid 1900-talets början. Konsekvenserna blir att växter och djur som är beroende av öppna, ljusa marker med låg vegetation försvinner. Och ängsladorna där höet förvarades efter slåttern fyller inte längre någon funktion. I de flesta fall leder det till att byggnaderna tillåts förfalla och så finns bara grundstenarna kvar.

Men i dag är Sigeränget och reservatets norra del en underbart vacker plats. Tack vare röjningen är utsikten vidsträckt och marken jämn och slät. Från dungen ser man ut över ”playan” - en bukt som skulle inbjuda till bad om det inte vore för den täta vassen bortom slåtterlagets snygga frisering av marken. Den som vill doppa sig får klättra över den återuppbyggda gärdesgården in till hästarnas sommarbeteshage och kliva ner i älvens klara vatten från klippan där.

På en del av Sigeränget har en flock nordsvenskar sitt sommarbete. Skogsbetet har en lång, obruten tradition här bland ekarna vid stranden och mellan granarna i skogsbrynet. Det ständigt korta gräset gör att sällsynta och hotade arter av olika lavar och örter trivs och här finns ett flertal rödlistade fågelarter.
I södra delen av naturreservatet är älvängarna igenvuxna. Marken är så snårig och otillgänglig som den var på Sigeränget för ett par decennier sedan. Men planen är att även dessa områden skall röjas och kulturlandskapet rekonstrueras.
Än återstår en hel del jobb inom och intill Bredforsens naturreservat. Flera av ladorna och stugorna är i behov av restaurering. Trä- och stengärdesgårdar behöver restaureras. Större ytor skall röjas och huggas för att fler djur skall kunna beta i området. Och sedan följer förstås ett kontinuerligt underhåll av både byggnader, hägnader och marker. Förhoppningen är att både människor, djur och växter skall trivas i området en lång tid framöver.
Text: Erika Åberg
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp


Just nu 33 objekt