Den gömda skatten i din trädgård

Vår i trädgården och det kliar i fingrarna att få sätta igång och gräva, rensa och plantera. I synnerhet om du är lycklig nybliven ägare till en gammal trädgård. Men ha inte för bråttom! Din tomt kan vara en riktig kulturskatt.

Äntligen vår! Blånande kvällshimmel, ett stråk av förhoppningar i luften, koltrastens första prövande toner. Den bästa tiden för trädgårdsodlaren är nog just nu, ty nu lever drömmen om paradiset. Kanske går den i kras om några månader, men än så länge är den skir och vacker. På våren finns inga misslyckade frösådder, inga uppätna tulpaner, inga deformerade morötter eller hallon med mask i. På våren finns bara drömmarna om min egen trädgård, just som jag vill ha den.

Har du nyligen kommit över ett äldre hus med tillhörande trädgård är det extra roligt då våren kommer. Man kan knappt bärga sig förrän man får börja gräva, rensa och plantera. Innan man planterar nya växter bör man emellertid fundera lite, då många växter hör hemma i den gamla trädgården medan andra inte gör det. Visst kan det vara raffinerat med en vintergrön thuja i torpträdgården, men oftast passar den inte så väl in i miljön. Växter som har odlats i svenska trädgårdar i hundratals år passar vanligen bättre ihop med boningshusen och landskapet i närheten. En del vägledning får man av att titta i grannträdgårdar och genom att läsa äld­re trädgårdslitteratur.

Lättodlade överlevare

Linné, till exempel, omnämner i sina skildringar från Skåne och Gotland på 1740-talet syren, kaprifol och liguster samt iris, gullris, påsklilja och hum­le. I boken Trädgård för allmogen från 1860 re­kommenderar Olof Eneroth följande växter: Aster, riddarsporre, blåklint, luktärt, ringblomma, lupin, vallmo, solros och pensé. Vanliga växter i svenska träd­gårdar har också länge varit stockros (framför allt i södra Sverige), akleja, bondpion, stormhatt, schers­min, höstaster och luktviol. Apotekarrosor, vin­bär och hallon, äppelträd, päron och körsbär är andra givna invånare i den äldre trädgården. Alla dessa växter är tåliga, väl anpassade för svenskt klimat och lättodlade; hade de inte varit det hade de inte överlevt i floran så länge. Alltså passar de bra att plantera i de flesta trädgårdar som hör till äldre hus.

Värna om de gamla lökarna

Ibland har man sådan tur att växter från äldre tider finns kvar i trädgården. Dem bör man ta vara på som en del av vårt kulturarv, precis som de gamla fönstren och takpannorna. Många av dessa växter har högre kvalitet än de modernare och vissa går inte ens att få tag på längre. Gamla sorters tulpaner kan till exempel återkomma hur länge som helst, till skillnad från moderna tulpaner som är så hårt för­­ädlade att de inte orkar komma igen mer än något år. Dessutom har de gamla sorterna ofta härligare doft och vackrare blomkalkar än moderna. Det­­sam­ma gäller pingstliljor och narcisser. De bru­­kar visserligen återkomma år efter år även om de är av modernare årgångar, men de äldre varianterna doftar mer, har originellare färger och mer utsökta blommor. Var alltså rädd om dina gamla lökar! När de har blommat över ska man låta dem vara i fred, även om man retar sig på att bladen ser skräpiga ut. Bla­den måste få vissna i lugn och ro för att näringen i dem ska återgå till löken. Nyper du bort bladen blir löken så småningom utarmad. Det gäller också de tidiga lökväxterna som scilla, krokus och snödroppar. Det bästa sättet att slippa se de skräpiga bladen är att plantera nya lökar under större bus­kar och perenner. Lökarna blommar innan busken hinner komma i gång och när busken sedan börjar grönska döljer den de vissnande bladen.

Vissa växter kan klara sig mycket länge även om trädgården har stått över­given i många år. Träd­­gårds­nattviol, till exem­pel, är en av de växter som står kvar längst efter att människan släppt taget om en odling. Den har od­­­lats i Sverige i omkring 300 år och har fungerat som urindrivande medicinalväxt. Har du sådan i trädgården kan den ha åt­skilliga år på nacken! Krusbärsbuskar och den oran­ge brandliljan är också uthålliga och kan vara myc­ket gamla. En annan klassiker är kaprifolen, som överlever de hårdaste förhållanden utan skötsel. På trettiotalet planterade min farmor en kaprifol vid sommarstället i Stockholms skärgård, bara tio meter från ha­­vet. Växten har pinats av nordanvinden un­­­der alla år, den ligger platt längs marken, men varje sommar blommar den rikligt utan att ha fått minsta göd­­selgiva. I Småland finns kaprifol vid torp som har stått övergivna ända sedan förra sekelskiftet. Inte kan man gräva upp sådana trotjänare!

Libbstickan skydd mot vättar

Har man nyligen tagit över en trädgård ska man inte ha för bråttom med grävandet, även om det kliar i fingrarna. Man behöver ge tomten och sig själv tid att lära känna varandra, bo in sig lite. Jag gjorde själv misstaget att gräva upp massor av rosablommande astilbe när jag tog över min villatomt från fyr­tiotalet. Jag hade andra, storstilade planer för det mörka och fuktiga hörn där de växte, men nu står jag här med samma hörn och lyckas inte få något att växa där. Den som planterade astilben visste uppenbarligen vad den gjorde, till skillnad från mig, och detsamma gäller i många gamla trädgårdar runt om i landet. Det finns många gånger ett skäl till att något växer på ett visst ställe! På­fal­lande ofta står till exempel en storvuxen, buskig växt med lite persiljeliknande blad framför ytterdörren till den gamla torpstugan. Det är libbsticka, som enligt folktron kunde skydda gården från illvilliga vättar och småfolk och därför placerades som en väk­­tare utanför dörren. Många hällde ut diskvattnet från yttertrap­pan, helt nära libbstickan, vilket gav den lite extra näring. Så har den överlevt genom årtionden och för­tjänar att få stå kvar, även om den är stor och lite risig. Libbstickan brukar för övrigt användas som buljong, pröva några blad som smaksättare i grytor.

Använd det gamla trädgårdslandet

Libbstickan är bara en av de örter och kryddor som förr var självklara i trädgården. Att odla köksväxter var kvinnogöra och varje husmor hade sin egen lilla köksträdgård. Dill, lavendel, isop och citronmeliss (hjärtans fröjd) fanns här tillsammans med den livsnödvändiga kålen, potatisen och bönorna. Ibland kan man hitta det gamla kökslandet som ett parti fin matjord dolt under torv och gräs. Gräv försiktigt upp det och använd det igen! Även kryddträdgården brukar man kunna skönja. Ofta har sådana anlagts i rutor, så hittar du små vedartade bus­kar i något som kan urskiljas som ett rutmön­ster mitt i ogräset, är det antagligen en liten örtagård. Ren­sa varsamt!

Oavsett vad du gör i trädgården, om du planterar, gräver upp eller bevarar, skriv upp det! Skaffa en särskild anteckningsbok som rör trädgården och skriv vilka växter du har satt, var du planterade per­siljan, vilken äppelsort som växer var, när klematisen ska beskäras. Man tror att man ska komma ihåg hur det var, men det gör man inte, och när man ska skörda är det ovärderligt att kunna titta i boken. Dess­­utom är det härligt att sitta vid brasan under kalla vinterkvällar, läsa sina anteckningar och minnas arbetet i den älskade trädgården.
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp


Just nu 19 objekt