El och vatten - nej tack!

Ulrika har bott i sitt kalkstenshus i drygt 30 år, alla somrar utan vare sig el eller vatten. Att hugga ved och bära in vatten har blivit en naturlig del av livet här på Gotlands östkust.

Foto Cecilia Mellberg


En sommardag för 32 år sedan var Ulrika
på jakt efter ett hus att tillbringa somrarna i med sin familj. Efter flera turer runt Gotland hittade hon på östkusten ett ödehus djupt inbäddat i grönska. Det låg vid åkerkanten och inte längre från stranden än att man kunde höra vågorna brytas mot klipporna. Fruktträden, alla blommor och inte minst de högvuxna syrenerna skvallrade om att någon bott här under många år. Nu stod det dock öde. Ulrika lyckades ta reda på vem som ägde huset, men det dröjde till sommaren därpå innan hon tog kontakt med ägaren – bonden i socknen. Han ägde de sex tunnland som stenhuset från 1700-talet stod på, och ville inte sälja. Däremot fick Ulrika och hennes familj gärna hyra det. Sedan dess har syrenhäcken vuxit ytterligare så att huset knappt syns från vägen ner mot havet.

Än vilar ett slags törnrosasömn över det lilla kalkputsade huset. El har aldrig dragits in och inte heller vatten. Det hinkas upp ur en grävd och stensatt brunn nere i den lumiga trädgården.
– Dagarna har fyllts med sysslor för det vardagliga livet, berättar Ulrika. Jag har alltid börjat dagen med att gå ut i boden och hugga ved till järnspisen i köket och sedan gå ner i trädgården för att hinka upp vatten. Allt detta har känts meningsfullt. Jag uppskattar det primitiva.

Till mitten av 1900-talet bodde en fiskarfamilj i huset som då var en liten gård. Här fanns ladugård, vedbod, utedass, bryggarhus, två kor och en häst. Ladugården och djuren är sedan länge borta, men resten finns kvar.
Det första Ulrika tog itu med när familjen flyttade in var att ta bort gamla korkmattor. Därunder fanns gamla breda golvtiljor. I köket och hallen var golvet dock så förstört av flottfläckar att det inte gick att skura fint, vit färg fick i stället pigga upp golvet. I övriga rum är golven fortfarande omålade.
På väggarna satt många lager av gamla tapeter. Men med få fönster, lågt i tak och upplyst endast av fotogenlampor ville Ulrika få in mesta möjliga ljus, därför målades väggarna vita. En liten bit gammal tapet sparades över vedspisen, som en medaljong. Och Ulrika har sparat tapeten i hallen som satt här när de flyttade in.
– Jag tycker om den, säger hon och visar färgskiftningarna och ett välarbetat mönster.
På vinden finns fortfarande ett litet lager av tapetrester som blivit över när väggarna tapetserades under 1900-talets första årtionden.
I Ulrikas sovrum sattes gipsskivor upp på väggarna, något hon inte hade valt att göra i dag. Därefter tapetserades rummet med ett diskret blommönster i rosa toner.
Innertaken i det lilla huset är genomgående täckta med takpapp. Därunder finns takbjälkar, från 1700- och 1800-talet.
– Givetvis har jag varit sugen på att ta fram takbjälkarna. Jag har haft stora planer för huset, men det har fått vänta i och med att jag hyrt det.
En fotogenkamin fanns redan på plats i det stora rummet, som tillsammans med vedspisen snabbt ger värme i huset.
– Men första vinternatten här var kall, säger Ulrika och berättar om alla filtar och täcken de hade på sig. Ibland fick man till och med ha mössa.

Ett hus utan el blir ett mycket tyst hus. När mörkret faller och fotogenlamporna tänds blir det naturligt att varva ner, man rättar sin dygnsrytm efter ljuset.
– Huset påverkar vårt sätt att leva. Jag har behövt vara kreativ för att kunna bo här och huset har givit mig ro att stanna upp, inte dra iväg åt olika håll.
Ofta sitter Ulrika vid köksbordet med skissblocket och ser ut över ängarna, där hon och dottern en sommar hade häst. Från fönstret ser man också den stora, vackra kastanjen på gårdsplanen. När hon flyttade in ville hon ta ner trädet eftersom det stal så mycket ljus från köket.
– Det är ett vårdträd, det går inte, sade bonden. I dag är jag glad att trädet finns här. Jag har beskurit det för att få in litemer ljus i köket. Men kastanjen fungerar också som solskydd, det är alldeles speciellt att sitta under den och se upp i trädkronan.













Text: Eva Tivell
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp


Just nu 19 objekt