Fagra stängsel pryder vår enda nationalstadspark

Kungliga stadgar har styrt utformningen av husen på Djurgården i Stockholm. På samma sätt har inhägnaderna i denna unika miljö omgärdats av regler. Här berättar byggnadsantikvarie Margareta Cramér om hur öns grindar och staket har utvecklats från 1700-talet fram till idag.

Järngrinden till Weylandtska villan, Djur­gårdsvägen 150, har samma empirmotiv som galler i villans balkong från 1833.

Staket eller stängsel stänger ute eller stänger inne, eller bådadera så som det två mil långa djurgårdsstängslet runt Djurgårdens jaktpark gjorde. Där skulle viltet, älg, rådjur och hjortar hållas inne men rovdjuren räv, björn och lo hållas borta. Sta­­ketet var byggt av stakar och mellan dem lutande sla­nor, som en gärdesgård men högre.

Staket runt tom­ter har främst en avvisande funk­tion. Kom inte in hit! Rör inte våra pryd­nadsväxter eller vår köksträdgård. Men titta gärna över staketet eller mellan spjä­l­orna. Den kungliga föreskriften här bredvid syftar till att hantera detta.

Det var noga hur husen på Djurgården såg ut. Också staketen övervakades. Vid Djur­gårds­för­valt­ningens prövning av tillstånd för staket togs es­te­­­tisk hänsyn – icke för platsen vanprydlig – och hän­syn till den promenerande allmänhetens upplevelse av Djurgården. Häg­naden fick inte uppföras till sådan höjd att den kunde förstöra utsikter till sjön eller annan sevärd­het. Sevärdhet var snart sagt varje hus. Såväl kung­lighet som privata husägare skulle generöst bjuda på insyn. Djurgårds­för­valt­ningens krav ledde till att staket var genomsiktiga och gavs en välstuderad form.

Formen har förstås varierat från tid till annan. Än­nu finns trästaket med det tidiga 1800-talets enkla kryss eller krysset förstärkt med ribbor i en eller flera rutor. På Djurgårdsslätten finns exempel från omkring 1830, som staket vid Franska värdshuset, rekonstruktion på Novilla och som altanräc­ke på Diorama och Apotekshuset vid Djur­gårds­brunn.

En variant har smala spjälor eller ribbor i kryss på hela höjden. De till och med sticker upp ovanför den övre slanan eller begränsas av en rak överliggare så som vid Djurgårdbrunn.

Ett magnifikt exempel på empirestaket i gjutjärn sträcker sig längs fastigheten Alberget 4A, Djur­­gårdsvägen 124. Varje stolpe kröns av en palmett, ett typiskt empireornament. De stödjande krys­sen mel­lan över- och underliggare är här höviskt böjda och möts i stjärnor. Den fasta delen är alltså av järn men den rörliga grinden av trä med glesa spjälor, överkanten inbjudande mjukt nedsvängd mot mitten. Staketet, cirka 110 centimeter högt inklusive sten­­sockel, bildar en tydlig gräns men lämnar insikten mot boningshuset från 1700-talet väl öppen.

Helt nära, vid Weylandts villa Djurgårdsvägen 150 från 1833, finns en elegant järngrind med ett kryss­mönster rikare på detaljer.

Kraftfulla grindstolpar

I den ståtliga djurgårdsgrinden Blå Porten av gjutjärn återkommer krysset som grundmönster i sidogrindarna. Men krysset är här insnärjt av cirklar och rektanglar och rader av palmetter. Här är även den stora mittgrinden av järn men i princip lik trägrindarna av spjälor med nedsvängd överliggare – liksom sin föregångare vid Värdshuset Blå Por­ten. Denna praktgrind har en mängd komplice­rade ornament som påbyggnad på grundformen. Den utfördes 1848 vid Bre­vens bruk, troligen efter ritning av arkitekten Jo­han Adolf Ha­wer­man.

Mullbergets staket och grind har ritats av arkitekten Ragnar Östberg 1910 liksom ombyggnaden av huset.

Eftersom djurgårdsgrinden är stor och ståtlig, är också grindstolparna kraftfulla. De är fyrkantiga med var sida försedd med reliefdekor inom ram. Liknande stolpar, krönta av oljefat, finns vid entréerna till Stockholms Norra Begravningsplats och entrén från Drottninggatan till Norra Latin, formgivna av Hawerman 1843.

I trä och i en mindre skala hittar vi fyrkantiga stol­par vid Johansdal på norra sidan av Djur­gårds­brunnskanalens mynning. Reliefdekoren inskränker sig här till några kryss inom ram och stolparna kröns av klot. Grindhalvorna möts uppsvängda i en delad knopp. Troligen tillkom grinden samtidigt med villan Johansdal, som byggdes 1851. Det anslutande staketet är ett spjälstaket av spetsade bräder av den allmänt spridda typen. Det ger begränsning och genomsiktighet, just vad som önskas.

Spjälstaket möter vi med små variationer på mån­ga håll. På Djurgårdsslätten vid Stora Rosen­vik, arkitekt Fredrik Blom 1827, är spetsningen lite svängd och genomborrad med ett runt hål. Va­rie­rad höjd på spjälorna, lägst i mitten, spänner våg­dalar mel­lan stolparna. Dessa är vitmålade och spjä­lorna gröna. Kanske har de varit något gråare tidigare, sten­­­­imiterande. Jag vill se det som att stol­parna är tänk­ta i sten och spjälorna i trä. Lilla Franska värds­hu­set, Djurgårdsvägen 102, från 1783 har ett spjälstaket där spjälhuvudet är liksom urnupet och bildar en spet­sig knopp. Spjäl­staket­tra­di­tio­nen lever vidare. Vi möter senare exempel med en­kelt spetsade spjä­lor på Parkudden och på flera stäl­len på Block­husudden.

En vacker, suveränt enkel stolpe av gjutjärn från tiden före 1800-talets mitt finns runt Tullhuset på Blockhusudden. Räfflade runda stolpar avslutas med »flaggstångsknopp« och är genomborrade med sex hål för att förenas med järntråd som nu är borta. Denna stolpe kan komma från något av gjuterierna i Stockholm, till exempel Lud­vigs­bergs eller Bolinders mekaniska verkstad.

Thielska Galleriet är som en fästning på Blockhusudden. Muren med portar, här körporten, ritad av Ferdinand Boberg 1904. Träportarna, som ruttnat under plastfärg, har ersatts av nya identiska.

På 1870- och 80-talet lämnades ingen yta fri från dekor. Det gällde också grindstolpar. Formen för gjutjärn inbjöd till ornament. Men även i trä formades ornament. På ömse sidor om Djurgårdsvägen ståtar magnifika portaler till både den stora populära restaurangen Hasselbacken och den enklare Lil­la Hasselbacken. En trappa leder upp till Has­sel­bac­ken men likväl är portalen delad i en bred och hög körport i mitten och smalare och lägre gångpor­tar på sidorna. Stolparna är smyckade med skurna ornament inom ram och profilerade överliggare. I mittportens överstycke är hassel­bac­ken skuret och särmålat, krönt av svarvade knoppar och mina­ret. Portalen finns avbildad 1876. Den som står där nu är en rekonstruktion från 1990.

Staket som hinder

Inte långt därefter, troligen till 1897 års stora konst- och industriutställning, skaffade sig Lilla Has­selbacken en likartad portal med sitt namn på över­stycket, krönt av två grupper med fyra små mi­na­reter. Mellan dessa är ett lövsågat röste med flagg­­stång en nymodighet för tiden. Huset är utstyrt med lövsågerier i verandaräcken, gavelspetsar med mera och bildar med staket och portal en festlig helhet trots att byggnaden stympats efter en brand.

Både Hasselbackens och Lilla Hasselbackens sta­­ket har skulpterade stolpar som ansluter till portalen. Men staketet på Lilla Hasselbacken har rund­sta­var som bildar vågformer. Stora Hassel­bac­ken har traditionellt spjälstaket av smala bräder med vit­må­lade spetsar i vågformation, en rekon­struk­tion.

När punchfabrikören Cederlund hade byggt om Täcka Udden 1870 till ett litet slott med tinnar och torn omgärdades tomten av ett gjutjärnstaket med kraftfulla stolpar och en murad portal. Sta­ke­tet är cirka 170 centimeter högt, alltså betydligt högre än de äldre, och de vridna fyrkantstavarna av­slutas uppåt med spets. Här är staketet inte bara en visuell begränsning utan ett veritabelt hinder för att ta sig in i träd­gården.

Staketet kan vara en produkt från något av gjuterierna i Stockholm. Det påminner mycket om modeller i Bolinders priskurant från 1883.

Portalen med bred körport och två smalare och lägre gångportar är murad av tegel varvat med grå kalksten som återkommer som slutstenar i valven över gångportarna. De murade stolparnas renässansformer kröns av oljefat och lyktor, staketets gjut­järnstolpar av klot.

Portalen vid Täcka Udden, 1880-talet.

Även om djurgårdsvandraren inte tar sig över Täcka Uddens staket har han kunnat avnjuta anblic­ken av den eleganta villan genom staketet. Så har ock­så senare ägare uppfyllt paragraf 5 i Djur­gårds­för­valtningens regelbok. Men ack, på se­nare år har staketet kompletterats med en tät häck som hindrar insyn. Så har också nyligen skett på Nedre Manilla och Alnäs! Vad säger Djur­gårds­förvaltningen om det?

Inte långt från Täcka Udden, upp mot Djur­gårds­brunnskanalen, ligger Parkudden. Också här fanns en äldre villa som byggdes om fullständigt och änd­rade uttryck för att passa till sommarbostad åt prins Carl och prinsessan Ingeborg. Den stod färdig 1899, formgiven av Ferdinand Boberg, arkitekten på modet. Den herrgårdsliknande villan är väl bibehållen. Jugendstilen börjar framträda i detaljer. Vid infarten står två kraftfulla grindstolpar av trä från samma epok. Ursprungligen var de fyra stycken, antagligen med en körport och två gångportar. Grindarna var mer än manshöga och uppbyggda av rundstavar med svarvade former. Det kan man se på ett foto från 1902 på Stadsmuseet. Grind­stol­parna är sammansatta av många delar i någon slags övergångsform mellan nybarock och jugend. Efter hundra år har de kompletterats med nya solstrålegrindar, jugendepokens favorit.

Parkudden var den första prinsvillan på Djur­gården. Under de kommande åren, alltså under det tidiga 1900-talet, byggdes de stora prinsvillorna på Waldemarsudde och Oakhill. Även här var Fer­di­nand Boberg arkitekt. I samarbete med prins Eu­gen formades villan, slottet, på Wal­demarsudde. Den sto­ra tomten med park, köksträdgård, växthus och tjän­stebostäder omges av ett unikt staket. Grind­stol­par­na kröns av en kontursågad krona. Tittar man när­mare på spjälhuvudena observerar man den eleganta vasformen. Spjä­lor­nas varierade höjd bildar våg­­linje mellan stolparna, markerad av vit färg på spjäl­huvuden och kronor.

Som vanligt är spjälorna fästade på konstruktio­nens utsida så även det krönande ornamentet på stol­parna. Prinsen bör således inte ha reagerat mot att raden av plåttäckta stolpar vänder sig mot den kungliga infartsvägen längs staketet.

Grinden till Johans­dal vid Djurgårdsbrunnskanalen bär senempirens for­mer förenklade i trä.

Grinden har en för tiden ny form. Grind­stol­par­na är anmärkningsvärt enkla, en kraftig rund stolpe med några små profiler upptill och nedtill. Så oli­ka föregående skedes överrika ornamentik! I den tvådelade grinden har empirens indelning åter­kom­mit med kryss och diagonalställda rutor och i mitten en ros, här förenklad. Fältet mellan dessa och en mot mitten nedsvängd överliggare fylls av en rad skråställda fyrkantpinnar, sådana vi också finner i tidens möbler. Vi påminns om att Boberg i möblerna för Walde­mars­udde visar stildrag från gus­ta­viansk stil och empire.

Waldemarsuddes sta­ket är egentligen ett van­ligt spjälstaket som blivit kungligt exklusivt med så enkla medel som elegant sväng på spjälhuvudena och kon­tursågad krona på stolparna, en på traditionella djurgårdsformer byggd grind och att dessa delar synliggjorts genom att vitmålas till skillnad från det övriga, gröna.

En akvarell från slutet av 1700-talet visar Lis­ton­hill med ett ungefär meterhögt pinnstaket med rak överliggare.  1909 ersattes det av sta­ket och grind ritat av Sven Adolf Brandel, studerande till arkitekt vid Tekniska högskolan. Han har gjort det gäng­se spjälstaketet raffinerat med enkla medel, en lätt rundad avslutning och ett utstansat litet ornament på varje. Stolparna har samma motiv, men kraftfullare.

För grinden har unge Brandel tittat hur Boberg gjort på Waldemarsudde. Han kopierar inte men använder sig av krysset, rutan och raden av fyrkant­pinnar som motiv, annorlunda sammanställda.

Den bevarade ritningen från 1909 visar grind och staket av brunt trä, ofärgat eller tjärat, med de små utstansade ornamenten blå, gångjärnsbeslagen svarta. Det vore roligt att återfå den lilla blå accenten i det nuvarande staketet, en rekon­struktion från 1992. Redan dess­förinnan hade grinden bytts mot järngrind med samma motiv som den i trä haft och stolparna ock­så mot järn, dock med det gamla skulpterade huvudet åter­an­vänt.

Ragnar Östberg, en av tidens ledande arkitekter, ritade ombyggnaden av Ned­­re Manilla 1909 för förläggare Karl Otto Bonnier och om­vand­la­de nå­­got senare grannhuset Mull­­ber­get för Elin Bon­nier och politikern Yng­ve Lars­son. Runt båda dessa tom­ter uppfördes staket med grindar av alldeles speciella former som Östberg ritat.

Waldemarsuddes grind och staket har formats av Ferdinand Boberg 1901. Grinden ansluter till Karl Johan-tidens formspråk. Grindstolparna avslutas med krona, vitmålad liksom stakethuvudena som bildar vågrörelse.

Både staket och grind vid Ned­re Manilla bygger på kryssmotivet från Karl Johan-tiden. Men här har krysset tryckts ihop mellan vertikala stag och under staketets överliggare har tillfogats en rad av kontursågade små balusterdockor. Grinden är mer komplicerad med tillförda hjärtformer och svarvade brickor. Grindhalvorna möts i ett högre halvcirkelformat parti med strålar. Grindstolparna är i stället enkla fyrkantpålar med fasade hörn, en antydan till kapitäl och liten profilering mot den täckande plåten.

Det tjärade staketet är cirka 120 centimeter högt och den lysande vita grinden något högre. Den vackra formen i såväl staket som grind är genomsiktig och tydligt avläsbar.

Kandidaten Yngve Larssons ansökan om staket till Mullberget enligt bilagd ritning av Ragnar Öst­berg godkändes av riksmarskalken von Essen den 10 januari 1910. Till den spånklädda tjärade villans entré leder en smal grind och vid tomtens sida en bredare körgrind, båda mellan fyrkantstolpar vars enda dekor är den rundade avslutningen. Både grin­dar och staket är tjärbruna och består av liggande och stående brädor, endast överliggaren på grindarna är uppsvängd. De stående brädorna har urtag i kanten. Denna enkla åtgärd lyfter och ger rytm åt staketet. Två kraftiga överliggare, höjd cirka en meter, gör staketet klättervänligt och alls inte avvisande så riksmarskalken hade anledning att vara nöjd.

Kanske var det så att riksmarskalken inte opponerade sig mot den höga muren runt Oakhill 1911 därför att byggherren var en kunglig person, prins Wilhelm. Prins Carl och prins Eugen hade, som vi sett, omgett sig med tämligen vanliga spjälstaket. Men också bankdirektören och konstsamlaren Ernest Thiel lät befästa sin stora villa från 1904 på Blockhusudden med en hög mur. Alla dessa hade Fer­­dinand Boberg som arkitekt. I prinsvillornas ef­terföljd byggdes flera stora privata villor. Kungen fick mycken kritik mot upplåtelsen av djurgårdsmark för dessa. Till kritiken bidrog säkerligen att höga murar och staket skapade avskildhet och förnäm exklusivitet.

Och kan man tänka sig! Där Boberg själv bodde, Djurgårdsvägen 156–158, den sista tomten på sjö­sidan, avskiljs tomten mot vägen av ett högt plank. Lite roligt är det med Bobergs »signatur« på planket, en kartusch av gips med hans typiska reliefdekor inspirerad av Louis Sullivan i Chicago.

Galärvarvsmuren är en annan sak. Den höga te­gelmuren byggdes på 1830-talet som försvarsmur för flottan. Och nu när den militära verksamheten har upphört är Galärvarvsparken tillgänglig för alla med tillträde genom flera portar i och intill muren.

Då är det märkvärdigare att trädgårdsserverin­gen Blå porten intill Liljevalchs Konsthall avskiljs av en våningshög mur mot Djurgårdsvägen. Det är en ståtlig mur, putsad tegelröd som konsthallen, och indelad av grå lisener. Men det är en lång sträc­ka utan hållpunkter eller mål. Om hörnet ligger en­trén. Över portvalvet avtecknar sig mot himlen en spröd skylt av järntråd med namnet Blå Porten och konturen av djurgårdsporten med samma namn. Bygg­naderna tillkom 1914–15. Arkitekt var Carl Berg­sten men skylten i swedish grace sattes upp i ef­ter­hand, troligen på 1920-talet.

Längs Djurgårdsvägen har alla tomter staket – utom de sista. Nr 114 Villa KÅA byggdes 1912 av hov­­juvelerare K.A.Anderson med tegelfasader i en tung sen jugendstil. Arkitekten E.Heurlin anpassa­de grindstolparna av granit till huset medan järn­staketet har mer drag av empiren.

På granntomten Lilla Rosenvik, Djurgårds­vä­gen 120 ansluter villan av arkitekt Curt Björklund 1927 väl till traktens karaktär av 1700- och tidigt 1800-tal. Det gör också den sirliga grinden och staketet av järn.

Inte precis staket men väl barriär eller räcke att stödja sig på, då man går trappan upp till porten, har Djurgårdsslätten 92 eller 94. Arkitekten David Dahl hämtade 1923–24 formen till järnräcket från den klassiska antiken. En rad bågar bär en andra rad. Jag har sett samma form i Pompeji. Denna och andra klassiska former blev vanliga under 1920-talet med den så kallade 20-talsklassicismen.

Restaurang Lindgården, granne till Liljevalchs Konsthall, byggdes ut och stod färdig till 1930 års utställning. Det epokgörande med utställningen var funkisstilens genomslag. Lindgården har arkitekten Arre Essén i stället anpassat till djurgårdsem­piren på platsen. Järnstaketet har en form ordnad som en grafisk bild av tegelstenar i förband. Vid en olycklig »modernisering« härom året byttes delar av originalstaketet bort mot något tarvligt utan hem­ort på Djurgården.

1934 byggdes huset Djurgårdsvägen 100 efter rit­ningar av arkitekten Kurt von Schmalensee. Längs tomtgränsen uppfördes en mur i flera nivåer. Liksom husfasaderna är muren slammad, avfärgad gul. Den är täckt av moderna kupade tegelpannor påminnande om munktegel. Genom traditionella material finner denna moderna byggnad sin plats i den historiska levande miljön.

Plank är en främmande företeelse i landskap eller runt villor. Planket hör till småstaden där det sammanbinder husen vid gatan. I Djurgårdsstaden, småstaden i Stockholm, är planken viktiga för att sluta gatan, skapa gaturum. Så är det vid till exempel Breda gatan, Östra Varvsgatan och vid Långa gatan utom på ett ställe, i gränsen mellan Gröna Lund och bostadshuset på nr 10. Där glider gatan undan. Förr fanns där ett plank. Jag skulle vilja få det tillbaka.

Och så var det häckarna, de oberäkneliga. Van­ligast är syrén men sibirisk ärtbuske är också vanlig. Oxel finns och nyligen har planterats alm och idegran. Man klipper dem, men de bara växer och växer, på höjden och på bredden. Det är hart när omöjligt att hålla en häck i det ideala tillståndet. Ansträngningen är mödan värd. Häcken utgör en del av det gröna parklandskapet.
Text: Margareta Cramér
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp


Just nu 19 objekt