Färgsättning från slott till koja

Att den lilla svenska stugan är röd är ingen slump. I själva verket har man alltid velat efterlikna dyrare material som koppar och tegel och därför har husen målats röda.

Ännu på 1840-talet var rödfärg en lyx. Bara ett tjugotal år senare hade den röda färgen slagit igenom på den svenska landsbygden. Men i avlägsna landsändar stod hus omålade ända fram till 1930-talet.

I alla tider har människor färgsatt sina hus med förhoppningen att huset ska ge en illusion eller ett uttryck av något. Det kan vara att huset ska uppfattas som »finare« än verkligheten eller kanske en önskan om den trygghet som den röda stugan signalerar. Fär­gen har blivit så mycket mer än det skydd för byggnaden som den från början var tänkt för.

Kung Johan III imponerades av italienska renässanspalats med koppartak och bestämde 1573 att slottet Tre kronor i Stockholm skulle få sitt tak målat i rödfärg för att göra intryck av koppar. Under 1600-talet rödfärgade man de nya säterierna ute i landet för att de skulle se ut som tegelhus, förebilden var det nyuppförda Riddarhuset i Stockholm. Denna röda färgtradition spred sig sedan genom århundradena till präster, vidare till bönderna och slutligen vid 1900-talets början till de breda folklagren. De gråmålade knutarna på det rödmålade timret skulle påminna om sandsten på teglet. Under åren målades det grå allt ljusare och till slut blev det vitt. Vita knutar på en röd stuga: Sveriges nationalbyggnad.

Färgsättningen under 1700-talet var lätt och ljus. Fasaderna målades gula eller rosa, färgerna skulle efterlikna sandsten. Svartsjö slott i Finland.

Gult som sandsten

Den gula färgen då, var kommer den ifrån? Än en gång var Italien inspirationskällan, framför allt de gyllengula sandstenspalats som Nicodemus Tessin dy såg på sina besök i Rom. I ett kungligt brev till Stockholms invånare dikterades att husen skulle målas i en ljusgul färg. Under 1700-talet blev gult herrgårdarnas färg, men riktig stor genomslagskraft fick inte det gula förrän man började sätta panel på husen. I början av 1800-talet blev gul linoljefärg den vanligaste färgen i städerna med knutar, lister och fönsterfoder i ljusgrått, för att få husen att se ut som stenhus. Man kunde fortfarande låta gårdsfasaden och framför allt uthusen vara röda, det viktiga var att det såg prydligt ut från gatan. En bra illustration av hur det kunde se ut i en svensk småstad vid 1800-talets mitt är staden där Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin bor, med
låga trähus i ljusa färger med fönster och dörrar målade i en något mörkare nyans.

Färgsättningen från renässansen som avsåg att efterlikna ädla material som marmor, sandsten och kalksten levde kvar in på 1700-talet. Lagersbergs säteri utanför Eskils­tuna, från 1700-talets början.

Rött slår igenom på landet

Under slutet av 1800-talet blev färgskalan mycket dovare då de rikt smyckade fasaderna i schweizerstil och snickarglädje skulle målas. Bruna, grå, gröna och gula nyanser kombinerades med varandra och fönstren målades gärna i rött. Det var främst i de nya villastäder­na och på de nya sommarhusen som dessa två arkitekturstilar användes. På landsbygden kom i stället den röda färgen nu att slå igenom på allvar och förändra det förut så grå kulturlandskapet.  

Under 1900-talets början härskade den nya nationalromantiska stilen då arkitekterna vurmade för det ursvenska och gärna strök de nybyggda villornas fasader med tjära eller Falu rödfärg. Gröna eller vita foder, knutar och fönster kontrasterade mot det mörka och det är nu de vita fönsterbågarna dyker upp för första gån­gen. Under nyklassicismen på 1920-talet vände man blickarna bakåt mot det tidiga 1800-talet och eftersträvade symmetri och enkelhet. Färgskalan var dock något mörkare än den på det tidiga 1800-talet och färger som terrakotta och mörkt gult kontrasterade mot grå eller gröna fönsterdetaljer.

Med Stockholmsutställningen 1930 gjorde funkisen sin entré i Sverige, ljust och vitt var de nyckelord som skulle illustrera den nya moderna tiden. Det skulle inte vara några utsmyckningar på betongfasaderna, som under andra världskriget byttes till trä med bibehållen färgskala. Efterkrigstiden fram till i dag har sedan bjudit på många förändringar av färger på våra husfasader. Vem minns inte den bruna färgen som bredde ut sig på tegelvillornas fönster och dörrar på 70-talet? Eller den gula färgen som salufördes som herrgårdsgul och som var den vanligaste kulören på nybyggda trävillor under 80—90-talen?

Under 1600-talet och in på 1700-talet rödfärgades de nya säterierna för att se ut som tegelhus. Man använde rödfärgspigment som blandats ut med tjära. Flygelbyggnad till Skoga­holms herrgård på Skansen.

Forska före målning

Om du ska måla om ditt hus är det värt att forska lite först. Väljer man att återställa en ursprunglig färgsätt­ning på ett hus gör man en kulturhistorisk gärning och höjer dessutom värdet på huset. Ta reda på hur hu­set har sett ut innan, se efter om det finns en äldre färg­sättning i ett undre färglager. Undersök vilken sorts färg huset är målat med och jämför med andra hus från samma tidsperiod. Det är även viktigt att ta hänsyn till hur byggnaderna i omgivningen ser ut och sedan ställa sig frågan hur det skulle se ut om jag valde en avvikande färg på mitt hus. Bor man i ett äldre hus kan man få hjälp och råd av sitt lokala länsmuseum kring vilka kulörer och färgtyper man ska välja.

Hittar man ett hus med en färg man är intresserad av är det betydligt enklare att fråga ägaren vilken kulör de använt än att försöka komma rätt med hjälp av färgprover. De färgprover man får i färgaffärerna får vanligen en annan färg när de målas upp på fasaden. Vill man göra ett färgprov kan man provstryka på en lös skiva av samma material som på fasaden. När du har bestämt vilken färg huset får, informera gärna grannarna, som kommer att se huset mer än du!
 
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp


Just nu 22 objekt