Från jugend till vinyl

Tapeter är hetare än någonsin, och har varit föremål för vårt intresse sedan åtminstone 300 år. I dag skall väggarna ha stormönstrade fondtapeter och gärna olika nyanser av brunt på resterande väggar. Men som vanligt är intet nytt under solen. I själva verket var fond- eller panoramatapeter populära
redan på 1830-talet, och dagens bruna skiftningar var mode under 1920-talet. Gård&Torp ger en översikt av de senaste hundra årens tapetsmak.

Flora, 1950, Funkis. Foto Lars Lööv

Konsten att trycka tapeter på papper lärde sig människan runt slutet av 1400-talet, tapeten är alltså samtida med boktryckarkonsten. Den äldsta bevarade tapeten i Sverige sattes upp kring 1570 i taket i det Rosenvingeska huset i Malmö. Den är ett unikt fynd, men från 1700-talet och framför allt 1800-talet finns det fler bevarade tapeter. Frankrike var den stora tillverkaren som låg långt före och oerhört exklusiva tapeter med tryck i guld och dyrbara färgpigment importerades till slott och herrgårdar. Sverige kom visserligen igång med egen tapettillverkning under 1700-talet, den äldsta svenskgjorda tapet man känner till tillverkades i Skänninge under 1700-talets första hälft, men det var bara de högre stånden som höll sig med tapeter och de importerade oftast.

De riktigt tidiga tapeterna var mycket exklusiva och påkos­tade och förbehållna samhällets välbeställda. En av de finaste bevarade tapeterna fanns på Lönnarps gård i Väster­göt­land från 1867 ända fram till 1990. Tapeten är tryckt med över 50 färger och föreställer draperingar översållade med rosenbuketter. Den är tillverkad i Frankrike, inköptes på världsutställningen i Paris och är en fantastisk uppvisning i hantverk och skönhet. En sådan högklassig tapet hade bara de allra mest förmögna råd med. Med mekaniseringen i mitten av 1800-talet blev det billigare att trycka tapeter och nu började väggbeklädnaden sprida sig till landsbygden och gemene man. Den svenska produktionen var blygsam ännu kring 1850 men kom strax i gång på allvar och det tidiga 1800-talets små tapettryc­kerier ersattes av större fabriker. Alla större städer ha­de egna tapetmakerier och utbudet var enormt. Norrköpings ta­pet­­fabrik exporterade till och med tapeter till hela Nord­eu­ropa.

Fernissa stod emot smuts

Fantastiskt fin så kallad draperitapet som satt på Lönnarps gård i Västergötland från 1867 och ända till 1990. Sådana här tapeter hade bara samhällets toppskikt råd med, och beställare var gårdens ägare, LW Norling, själv tapetfabrikör. Genom sitt arbete hade han troligen öga för riktigt god kvalitet. Den mest påkostade tapeten av alla som ställs ut på Nordiska Museet just nu, enligt museet.

Specialaffärer för tapeter började dyka upp i Sverige vid 1800-talets mitt. En av de mest förnäma var Warodells tapetbutik i Stockholm med ett utsökt sortiment och kunder inom societeten, prins Gustaf gick gärna hit. Det fanns också många enk­lare butiker i mellanprisklass, och på landsbygden köpte man sina tapeter på marknader och av handelsresande så kal­lade provryttare som hade med sig böcker med tapetprover.

Fattiga bönder och torpare köpte de allra enklaste tapeter­na tryckta med en färg på oblekt pappersbotten. Limfärgen på tapeterna tålde inte avtorkning, men eftersom rullarna var bil­­liga kunde man tapetsera om när väggen blev smutsig. Van­ligt var att man tapetserade om ungefär vartannat år och därför kan man hitta otaliga lager tapeter i äldre hus. För att få lite mer tåliga tapeter experimenterade fabrikörerna med olika skydds­me­toder. En populär metod som började komma på 1870-talet var att fernissa tapeterna. De fernis­sade tapeterna stod emot stänk och smuts och fanns i alla upptänkliga mönster, ett popu­lärt motiv var kakelimitation. Nackdelen var att de ganska snabbt gulnade kraftigt.

Man hittar aldrig fernissade tapeter i salar och salonger utan uteslutande i kök och förstugor, rum som smutsas och slits hårt. En annan metod var att trycka med oljefärger som tålde avtvättning, dessa tapeter kallades sanitaries efter engel­s­kan, och blev mycket omtyckta. Men också de gulnade snabbt. Inte förrän på 1960-talet började riktigt avtorkningsbara
tapeter tillverkas.

Jugend, 1900, KHB

Mönstermodet har varierat kraftigt genom tiderna och ofta har flera parallella stilar förekommit samtidigt, vilket kan göra det svårt att datera äldre tapeter. Under 1850-70-talet blev det oerhört populärt med materialimitationer på väggarna. Man satte upp tapeter som liknade trä, damast, siden, gyllenläder eller marmor. Guldtryck användes ofta, ibland så det täck­te hela bottnen på mönstret. Ultramarinblått hade stort genomslag, ofta i upprepningsmönster på dovt mörka bottenfärger; mörkgrönt, olivgrönt, mörkrött, helsvart med mönster av medaljonger och hårt stiliserade slingor och blomrankor. Färgerna blev ljusare allt eftersom sekelskiftet närmade sig.

Vid 1900-talets inträde kom så jugend; en reaktion mot de mörka tapeterna, de dammsamlande möblerna och de tunga gardinerna. Man ville ha in luft och ljus och tog avstånd från de gamla imiterande tapetmönstren. Jugendmotiv utgår från växande stiliserade plantor som strävar uppåt, nästan alltid med igenkännbara blommor som vallmo, liljor och pioner. Mön­stren är stora och dominerande i sin djärva färgsättning. Samtidigt med jugendmönstren fanns de gamla tapeterna fortfarande kvar på marknaden. Jugendstilen levde kvar i något olika versioner ungefär till första världskrigets utbrott, därefter blev det modernt med smala vertikala mönster som avbryts med en medaljong på varannan rad, och med ogenomträngliga mönster med små knippen av blommor som täckte hela bottnen. Bladen sträcker sig ut från blommorna åt alla håll och kontrasterar mot jugendstilens stilisering. Ofta hade dessa tapeter ett tunt raster över sig som påminner om textil. Sorten kallas gobelängtapet och förekom överallt, både i städer och på landsbygden, under några år på 1910-20-talet.

Efter första världskriget ordnade Svenska slöjdföreningen en kvalitetsbedömning av tapeter, där en jury rensade bort alla mönster som imiterade andra material till förmån för svenska, enkla, rena tapeter som fick en kvalitetsstämpel. Slöjd­före­ningen fortsatte under större delen av 1900-talet främja svensk form och tapeter med mönster tecknade av svenska konstnärer, något som inte alltid föll så väl ut. 1940 finns uppgifter om att tapetfabrikanterna behövde köpa in 2000 mönster årligen, de allra flesta från utlandet, och de svenska konstnärernas mönster utgjorde alltså en ganska liten del av marknaden.

från vänster: Christophe, BW699074, 685 kr / Tapet från Jane Churchill, BW703041, 525 kr / Tapet från Sanderson, BW663369, 445 kr / Tapet från Casadeco, BW675116, 525 kr / Tapet från Colefax&Fowler, BW683 789, 675 kr / Patricia, BW699389, 685 kr. Christophe och Patricia hör till Sandbergs nya limtryckta kollektion Raphaël. Tapeterna förekommer i olika färgställningar och finns att köpa hos Björklund&Wingqvist.

Under tjugotalet dominerar mörka kulörer, gärna vinrött och marinblått, eller en mullvadsgråbrun färg som utgjorde bakgrund till tecknade blomsterornament i guld och svart. Blommorna var inte längre så naturtrogna, nu var de modernare i formen och blandades gärna med geometriska mönster. Över huvud taget blev de geometriska formerna vanligare, cirklar, kvadrater och romber började anas för att sedan stanna på väggarna över trettiotalet. Trettiotalets tapeter var ljusa och lugna. Sista skriket var de så kallade effekttapeterna, där man med hjälp av minimala bottenmönster skapade en känsla av stillsamt liv och rörelse. Den vanligaste effekttapeten är murtapeten, som liknar en grovt putsad yta och ger ett enfärgat intryck på avstånd. Det enfärgade var en naturlig följd av modernismens och funkisens förakt för mönster och dekor, tapeten skulle vara en stillsam bakgrund som knappt märktes. Detta tilltalade många, och murtapeterna förblev storsäljare ända in på femtiotalet. Många lite äldre läsare minns nog havregrynstapeterna, som de kallades då de i färg och struktur påminde om havregrynsgröt.

Så kom 1940-talet med brinnande krig och allt högre levnadsstandard här hemma. Som kontrast mot krigets ondska blev våra väggar blekt och romantiskt blommiga, trygga och milda. Eftersom de flesta europeiska länder var upptagna av krig ritades inga mönster utomlands, vilket gynnade svensk produktion. De svenska mönster som ritades under kriget och strax efter gjorde att Sverige betraktades som världsledande inom formgivning. En av mönstertecknarna var Josef Frank, vars friska blommor nu trycktes hos Norrköpings tapetfabrik. Frank själv tyck­te egentligen inte om mönstrade tapeter, han ansåg att väggar borde vara vita, men han kunde till nöds gå med på en brokig fondvägg som kontrast till det vita. Fond­väggarna blev också något av en symbol för femtiotalet. Man valde gärna ett motiv som visade rummets syfte, till exempel mat­rätter i köket, eller abstrakta linjer och streck, ofta i oregelbundna former i grått och vitt eller milda pastellfärger. Sida vid sida med de ab­strakta mönstren fanns den mer romantis­ka linjen kvar med de alltid så populära blomsterknopparna, gärna i kombination med förgätmigej.

Med sextiotalet och startskottet för miljonprogrammet, då en miljon småhus och lägenheter skulle byggas under ett enda de­cennium, kom byggtapeten. Tapetens syfte var att inte märkas eller sticka ut, snarare skapa en diskret bakgrund till alla upp­tänkliga möblemang, en bakgrund som ingen kunde reta sig på. Diskret grå randning i aningen skiftande nyanser prydde i stort sett vartenda hem som byggdes under åren 1965 -1974. Tanken var god, men likriktningen blev tråkig.

Fondtapeter med köksmotiv blev populära på 1950- och 60-talen.

Revolutionen inom tapetvärlden kom på sextiotalet och hette vinyltapeten. Plötsligt kunde man verkligen tvätta av tapeterna på riktigt, utan att färgen följde med. Plötsligt kunde man tapetsera i badrum och kök och få mönster som såg ut som ylle, träådring, tweed och murar; en variant på materialimitationerna som var så vanliga hundra år tidigare, men i ny dräkt. Typiskt sextiotal är psykedeliska, storblommiga mönster i orange och brunt, grönt och rött. Vinylen var lättskött när den väl satt på väggen, men svår att sätta upp och svår att få bort om man tröttnade på sina storblommiga väggar. Dess­utom var den miljöfarlig med sitt myckna plastinnehåll. Vid sidan av vinylen trycktes fortfarande de grå byggtapeterna i sina diskreta mönster, samtidigt som strå- och sjögrästapeter blev på modet.

1970 ritade Inez Svensson en serie mönster för tapettillverkaren Duro, och den nybildade designsammanslutningen 10-gruppen ritade flera friska mönster med klara färger. Många av dessa mönster har tagits upp igen, till exempel Gunilla Axéns »Moln« som finns att köpa som bäddtextil. Med 1980-talet gjorde bården åter entré, bården som fanns i många fina salon­ger på 1830-talet, den här gången mitt på väggen i stället för uppe vid taket. 1990-talet präglades av varma jordfärger som terrakotta, och nu på 2000-talet har vi gärna kaffebruna väggar ihop med en stormönstrad fondvägg inspirerad av 1950- och 60-talens abstrakta tapeter, samtidigt som jugend är hett igen. Allt kommer igen. Ett tillägg här, en förändring där, lite utveckling hit eller dit, men i grunden kommer allt igen.
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp


Just nu 26 objekt