Fyra nyanser av grått

Ragnar räddade sin brors tvåhundra år gamla jordkällare från förfall. Här berättar han hur det gick till.



Sedan min bror köpte Raestorp ett par mil öster om Gränna i slutet av 1980-talet har jordkällaren sjunkit djupare och djupare ner i förgängelsen. Medan gårdshusen sakta har återställts har jordkällaren, som ligger i en västersluttning söder om det timrade magasinet, grinat försmädligt åt hans överfulla almanacka och decimeterlånga att-göra-listor. Tidens tand, tillsammans med tramp av inhysta ardennerhästar och grannens svartvita kor, har förvandlat den gamla skönheten till en hög av ruttet virke, söndersmulade tegelpannor och mossbelupna stenar. Till slut stod valet mellan att jämna den med marken helt och hållet - eller att inkalla lillbrorsan, det vill säga mig, som med tid och friska krafter kunde ta itu med arbetet. För visst ska en gammal gård kunna ståta med en jordkällare!

Exakt hur gammal jordkällaren är går inte att fastställa. Gården finns belagd sedan sen medeltid men nuvarande mangårdsbyggnad är från omkring 1870. Granngårdens jordkällare, som är byggd 1815 om man ska tro inhuggningen i dörrkarmen, kan ge en fingervisning om åldern också på Raestorps källare. Att den har tillkommit en bra bit före det förrförra sekelskiftet vittnar den ohuggna naturstenen om.
En märklig sak med brorsans jordkällare var den mängd jättelika stenbumlingar som låg på ömse sidor om ingången. Som besökare kändes det som om man gick i en förkastningsspricka eller äntrade nergången till Cheops pyramid. Trots att jag hade lagt märke till hur ljuset strilade in mellan det slagna valvet och svalen (den stensatta ”slussen” mellan ytter- och innerdörren) förstod jag inte ansamlingen av sten utanför entrén. Men så slog det mig plötsligt: stenarna låg där för att förhindra eller åtminstone fördröja den ”kalvning” som svalen var utsatt för. De tidigare ägarna - som använt källaren till att förvara potatis i - hade naturligtvis märkt hur byggnadens två huvudelement, svalen och valvet, sakta men obönhörligt höll på att säga adjö till varandra. I ett sista försök att skjuta upp avskedet hade man transporterat dit stenarna, sannolikt i mitten av förra seklet. Dessutom hade man prövat att fylla igen sprickorna med cementbruk, vilket sannolikt gjort skadan än värre.
Sedan tidigare visste jag att man kan söka bidrag från Länsstyrelsen för att återställa enklare byggnader som är viktiga för helheten i lantliga kulturmiljöer. Kontakt togs med ansvariga handläggare men någon besiktning på plats behövdes inte; det räckte att komplettera ansökningsblanketten med ett antal fotografier. Samma sak gjordes vid slutredovisningen när arbetet var klart.

Eftersom det yttre sadeltaket nästan helt och hållet blivit ett med jorden, blev den första uppgiften - förutom att stötta valvet - att avlägsna resterna av det gamla teglet och rensa jordtaket från inväxta rötter, nyponbuskar och drivor av mer eller mindre förmultnade eklöv. Slutligen frilades svalens tak från grästuvor och jord.
Under vinterhalvåret byggde jag nya karmar och dörrar hemma i verkstaden; karmarna i ek och dörrarna i tätvuxen, kådrik fur. De gamla handsmidda beslagen rengjordes, mönjades och sattes åter på plats. Under samma tid tog vi ner tre långa och raka granar i en plantering. De blivande åsarna, nästan sju meter långa, barkades och lades upp för att torka.

Så kom äntligen den dag då de stora stenarna och hela svalen skulle lyftas bort. Till vår hjälp hade vi en lokal entreprenör, Janne-Gräv, som med sin gripkloförsedda grävmaskin varsamt plockade bort stenarna som vore de ägg i ett rede. Först de tre stora platta som utgjorde svalens tak, sedan bumlingarna som bar upp hela konstruktionen. Snart var marken runt jordkällaren fylld av dessa gråskimrande dinosaurieägg.

Det mest kritiska momentet vid nedmonteringen var svalens väldiga bottenstenar; var de saxade med valvets grundstenar eller kunde man plocka bort dem utan att hela det välvda gråstensförbandet rasade in? En lättnadens suck undslapp de församlade när vi kunde konstatera att valvet höll; jordkällarens två delar är visserligen intimt länkade till varandra men utgör ändå två separata enheter. Nu återstod det roligaste momentet; att bygga upp det vi just raserat. Medan Janne placerade stenarna på plats, finjusterade jag dem med spett och kilade in små platta sprängstenar i gliporna. När dagen var slut var både svalen och de två nytillverkade karmarna på plats.
Det enda som gick att ta tillvara av sadeltaket var det främre gavelröstet; av sticketaket och de gamla åsarna återstod nästan enbart brunsvart mull. De tre nya stockarna placerades nu i våg så att de bildade en triangel med två sidoåsar och en nockås.

Dessa - tillsammans med gavelröstet - knöts sedan samman med takstolens högben, också de tillverkade av gran men i något klenare dimensioner. De olika delarna sammanfogades sedan med hjälp av dymlingar tillyxade av sega grangrenar.
Det handslagna, enkupiga teglet placerades på den öppna bärläkten. Därefter sattes vindskivor, nock- och vattbrädor på plats. Tillsammans med svalens ytterdörr tjärades virket och källargolvet grusades med ungefär tio centimeter sättgrus. Utrymmet mellan karmarna och stenblocken täpptes igen med kalkbruk. Det allra sista momentet blev att fylla upp utrymmet mellan svalens takstenar och gavelröstets nederkant med lite mindre stenar. Också det ett roligt jobb; som ett pussel i alla tänkbara nyanser av grått.
Stående framför dessa ton av sten funderade jag på varför man kallar en jordkällare för jordkällare; vore det inte mer i överensstämmelse med verkligheten att säga stenkällare? Tankarna gick även till dem som en gång byggde denna svala förvaringsplats; i bästa fall med hjälp av spett och plåtskodda träspadar, helt säkert med mycket muskelkraft, kunskap och tålamod.







Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp


Just nu 13 objekt