Gård&Torps lilla grundskola

Fukt, växtlighet, sprickor och tjällossning. Hoten mot husets grund är
många och expertråden varierar beroende på vem man frågar. Gård&Torps grundskola reder här ut några begrepp kring timmerhusets grund.

Foto Per Myrehed

Grunden ska ge husstommen ett plant och stadigt underlag och se till att fukt från marken inte kommer in i huset. Grundläggningen anpassas efter markförhållanden och hustyp. Trots att många hus kan vara likadant byggda och placerade är problem med grunden individuella. Skillnaderna är även stora mellan hus i staden och på landet och mellan olika sorters hus. Grunden på ett stenhus skiljer sig till exempel från ett timmerhus, då grunden måste kunna bära stenhusets tunga konstruktion. Belastningen ställer högre krav på grundens stabilitet och därför är stenhusets grund mer känslig för sättningar än timmerhusets.

Frågorna och problemen kring husets grund är många och svaren ännu fler. De byggnadsvårdare som Gård&Torp har pratat med har alla olika åsikter om problem relaterade till husgrunder och helt klart är att det inte finns några entydiga svar. En sak är dock alla eniga om: grundens värsta fiende är fukt.

Torrt och högt
Förr visste man att man skulle lägga ett hus på en plats som var högt och torrt belägen. Uppfylldes dessa förutsättningar räckte det med att uppföra timmerhuset på knutstenar. Knutstenar placeras under knutarna på byggnaden för att virket inte skall ligga direkt mot marken. Grunder med stomme på stenar har an­vänts mycket länge, ända fram till de modernare metoderna att bygga med källare, krypgrund eller platta på mark. En av de vanligast förekommande grunderna fram till 1800-talets mitt var en låg grund med mullbänk. Den bestod av en timmerstomme vilande på hörnstenar och golvbjälkar som låg direkt på marken. En låg jordvall under huset som nådde ända upp till golvet, framför allt vid ytterväggarna, gjorde konstruktionen tätare. Fyllningen sjönk med tiden ihop och därför var det nödvändigt att någon gång lyfta på golvbrädorna och fylla på jordvallen. Golvbrädorna var inte fästade i stommen och därför kunde man lyfta och även vända på brädorna om de blivit utslitna.

Torpargrunden, eller plintgrunden, som en konstruktör skulle kalla den i dag, är mycket vanlig på landsbygden. Torpargrunden kan vara en grund med endast hörnstenar och lösa stenar intryckta däremellan, eller en mer arbetad mur med kalkbruk utanpå stenarna och luftventiler. Under 1800-talet utvecklades grunden och lyftes högre upp från marken, kanske för att efterlikna den finare stadsbebyggelsens stenhus. Husen ställdes på höga hörnstenar och man lärde sig fördelen med att gräva till ett frostfritt djup för att undvika tjälskador och sättningar i muren.

Grunden bredare än huset
På stenarna lades syllarna och i dem fästes golvbjälklaget som nu kommit för högt upp för att kunna vila löst på marken. Golvbjälklaget isolerades med till exempel sand, slaggsten, sågspån eller torvmull för att motverka drag från den luftiga grunden. Mellan hörnstenarna staplades naturstenar för isoleringens skull och för att hålla smådjur borta. Vissa grunder kunde vara mer arbetade med täta socklar av huggna eller tuktade stenar.

Då grunden på äldre hus är bredare än huset bildas en hylla där fasad och grund möts. Där fäste man en fotbräda som lutade utåt och lätt kunde bytas när den blev fuktskadad. När grunden under vinterhalvåret var tätad av snö bildade värmen från skorstensstocken en värmekudde under huset. På sommaren kunde uteluften komma in i grunden igen och då eldning även skedde dagligen sommartid värmdes luften under huset. För att ytterligare minska golvdraget började man putsa med kalkputs mellan stenarna i grunden. Kalk­bruk är elastiskt och kan i viss mån följa husets rörelser. På 1900-talet blev det vanligt att putsa med cement, ett material som inte var lika lämpligt då det spricker vid tjällossningen och ger även de underliggande stenarna skador. Den moderna krypgrunden kallas ofta för torpargrund. Men den är konstruerad som en tät mur under husets ytterväggar och är byggd med ventilationsöppningar.

Inga buskar vid husväggen

De hus som byggdes i början av 1900-talet i nationalromantisk stil hade ofta en grund av kraftig natursten.

Ett torrt och högt läge är alltså avgörande för husets placering, men mycket hinner ändras under åren. Marknivån intill husgrunden höjs genom förmultnade växter, avfall och utfyllnader. Ibland kan det ha gått så långt att grunden är helt dold och trävirket suger upp fukt från marken. Då finns ingen annan lösning än att sänka marknivån. Ett bra skyddsavstånd är minst 15-20 centimeter mellan trävirke och mark. Fuktbindande buskar eller alltför tät vegetation intill husväggen bör undvikas om man inte vill riskera mögel och rötskador.

Enligt Stephan Fickler på Skansen Byggnadsvård ska man undersöka fukt från ovan och från marken.
- Grundläggande är att det är torrt kring huset. Börja med det enklaste, hitta orsaken. Gå ut en regnig dag och studera huset. Titta först på taket. Rinner vattnet från hängrännor åt rätt håll, leds det bort från huset? Se till att det finns ett frånfall, att marken har en lutning från grunden så vattnet leds bort. Går det inte att lösa får man göra mer omfattande dräneringar som kräver en större arbetsinsats, säger Stephan Fickler.

Öppna eller stängda ventiler?

En gammal mullbänk av jord och sten grävs ur golvet. Notera hur fyllningen går ända upp till bjälklaget. Foto Gustaf Willers

Om man väl har åtgärdat fukten kring grunden kan det vara intressant att vända blickarna mot ventileringen av grunden. Teorierna är många om hur man bäst ventilerar den och inte heller här finns några entydiga svar.
- Agera detektiv, sök efter ledtrådar i huset, råder Stephan Fickler. En hygrometer, som mäter den relativa luftfuktigheten, kan vara till stor hjälp. Med den kan du mäta fukten på olika platser i grunden och på så vis försöka spåra om hela grunden är påverkad av uteluft som kondenserar, eller om bara enstaka platser är fuktiga av till exempel ett trasigt stuprör eller en fuktsamlande buske. Försök hitta varifrån fukten kommer och när den uppstår!

Man behöver inte bli livrädd när grunden är fuktig, såvida man inte har en akut vattenskada. Fuk­tig­heten varierar med utetemperaturen och processen är oftast långsam. Man har vanligen tid att undersöka grunden ordentligt och fundera över bästa angreppssättet.

Flera teorier

Under första halvan av 1900-talet slog betong igenom som grundmaterial. Grundsulan göts i betong och grunderna murades upp i betonghålsten. Många hus hade källare och betongmuren slammades med murbruk samt ströks med asfalt som skydd mot markens fukt.

I en grund håller luften oftast jämn och låg temperatur. På vintern är insidan av muren varmare än ytterluften. På sommaren kommer varm luft in i grunden. För att reglera temperaturen och luftfuktigheten kan man öppna och stänga eventuella grundventiler.

Beroende på problemens art finns det olika sätt att ventilera grunden. En teori är att öppna ventilerna på vinterhalvåret då luftfuktigheten är som lägst och sedan stänga dem på sommaren. De som är kritiska till det me­nar att alltför mycket kall luft då kan komma in och ky­la huset underifrån. Andra säger att ventilerna kan stå öppna på sommaren men inte under juli och augusti, då luftfuktigheten är som störst. En tredje säger att ven­ti­lerna kan stå öppna året runt om man har problem med stillastående luft under huset. Slutsatsen är att inget är självklart. Ett exempel på detektivarbete man själv kan göra är att om möjligt sticka in handen under grun­den och känna på undersidan av blindbotten. Känns det fuktigt behöver det komma in mer luft i grunden.

Undvik att blanda material
Golvmaterialet inomhus har också betydelse för luftningen. Moderna golvmaterial som t ex plastlack och linoleummattor gör golvet alltför tätt och ökar risken för fuktskador. Man ska över huvud taget vara försiktig med att blanda material med olika tekniska förut
sättningar. Vill man isolera bottenbjälklaget ska man välja ett material som tål fuktvandringar, exempelvis cellulosaisolering, torv eller lin. Men isoleringen kan också göra att balansen ändras. Då grunden under golvet blir kallare kan den fuktiga luften som kommer utifrån kondenseras på bjälklagets undersida.
- Otätheter kan uppkomma efterhand genom att virket rör sig vid olika temperaturer och årstider, säger Stephan Fickler. I många fall kan man vindtäta med lindrev bakom foder och socklar.

En grund kan stå länge
Är grundläggningsdjupet inte tillräckligt kan tjälen röra både sockel och hörnstenar. Att återställa en hörnsten i sitt ursprungliga läge är inte så komplicerat som det verkar. Med en domkraft kan knuten höjas och stenen läggas på plats. I Gård&Torp nr 4-06 finns en informativ artikel om hur man lyfter en lada, samma principer kan tillämpas på en hörnsten. Övriga stenar i muren behöver bara tryckas på plats och eventuellt putsas med kalk­bruk. Men en grundmur kan oftast se värre ut än den verkligen är och om man betänker att grunden stått länge rasar den inte på en natt.

Mindre skador kan de flesta husägare klara av själ­va men vid mer omfattande arbeten med grunden bör man kontakta en byggnadsteknisk expert.
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp


Just nu 26 objekt