Tipsa

Skriv ut

Språk men inga ord. Inte ens några ljud. Januarivinterns rådjur är tysta. Borta är sommarhalvårets grova skall av oro så snart de fångar upp vår vittring. Nu hushåller de med krafterna, trycker under dagarna och rör sig i mörkret. Spårlöporna i snön är det språk vi kan fånga upp och tolka.
De avslöjar att rådjuren varit framme nattetid utanför torpet och ätit av ungbjörkarna vi fällt för att ge ekarna bättre svängrum. En morgon dröjer sig ett av dem kvar tillräckligt länge för att medge lite bilder. Bättre lön för arbetet får man sällan.
För den språkintresserade som inte fordrar ord är snötäcket en rik källa. När man spårar lever man två liv, konstaterar Björn von Rosen i Ekot av ett horn, sitt och spårläggarens. Djuren och vi har helt skilda sätt att dra fram i naturen. Människor följer stigar och kärrkanter. Djuren har siktet inställt på var födan finns och bryr sig föga om blötmarker eller bergskammar.

Går man på rådjurets löpa inser man snart att man följer en finsmakare. Spåret vindlar sig fram mellan de smakligaste kvistarna, rikaste ljungtuvorna eller bästa platsen att sparka fram grönt blåbärsris under snön.
Spåren är snarlika dovhjortens men skillnaderna finns där. Hittar man en hög med spillning brukar saken vara klar. Hjortarnas kulor är oftast större och mer avlånga. Och så gillar hjortarna att gå i flock. Har tio djur dragit fram ihop är det knappast rådjur.
Hjortarna har magar av plåt jämfört med rådjuren, de tycks kunna äta det mesta i sin väg. Så är de också vinnare i dagens jaktlandskap. Och jag tror det sker på rådjurens bekostnad. Den som kan äta det mesta brukar vinna över den som är mer kräsen.

Numera ser vi mindre av harens typiska spår, lite som slangbellor eller ett Y med baktassarnas avlånga stämplar framför framtassarnas små avtryck, det ena ställt framför det andra. Vår gamla svenska skogshare är direkt sällsynt söder om Mälaren men även fältharen, tyskharen, som gradvis tog över efter inplanteringarna för hundra år sedan har minskat kraftigt.

Exakt vad det beror på vet väl ingen men varken jordbrukslandskap eller skogar innehåller lika mycket mat för en hare idag som för tjugo år sedan.
Björn von Rosen beskriver hur harspåren gärna går rakt uppför till de högsta bergklackarna, och då tror jag säkert det är skogsharar han spårat. Sedan noterar han att de på vägen tillbaka nedför kryssar i sicksack och drar inom parentes slutsatsen att de kanske inte riktigt litar på sina tunna framben vid nedåtsprång.
I januari-februari ringlar sig rävspåren allt mer frekvent över snöklädda marker. Parningstiden stundar och hanrävarna strövar vida omkring efter en tik. Efter kraschen i rävskabbens spår är stammen tillbaka på sina gamla nivåer även om man fortfarande kan möta mer eller mindre nakna rävar som plågas av den svåra sjukdomen.
Att spåra är en sällsam företeelse, skriver Björn von Rosen, den kan ha oväntade effekter på den spårande själv. ”Du tar an ett spår: och lika litet som du vid dess början kan gissa var det slutar, lika litet kan du veta vart det kommer att leda dig i fråga om sinnesstämningar, spårets psykiska slutmål så att säga.”

Då kan den som börjar som rovdjursutrotare sluta som rovdjursförespråkare. Och förändringarna kan vara än mer djupgående:
”Du kan ta an spåret som rödblodig utåtvänd materialist och lämna det som något av en finstämd filosof av en tämligen vemodig skola. Du kan t.o.m. växla från filosof till koleriker – sådant har hänt.”
Allt är möjligt i spårsnöns tid. Bara man är öppen för språket.