Tipsa

Skriv ut

Det finns ett intresse för stationshus även utanför den innersta kretsen järnvägsromantiker och arkitekturintresserade. I början av december förra året kom boken Stationshus ut, och omgående sålde den slut. Gunilla Linde Bjur, arkitekturprofessor på Chalmers, förklarar intresset med att de flesta har en relation till stationshus:
– Alla har vi suttit i en väntsal och väntat på tåget, säger Gunilla Linde Bjur.
Järnvägen uppfördes först som ett komplement till vattenvägarna i Sverige. Kanalbyggaren Nils Ericson valde medarbetare bland militärer med praktisk bakgrund och han utsåg 1855 den unge arkitekten och militären Adolf Edelsvärd till chefsarkitekt. Han var 31 år och hade praktiserat i fem år som arkitekt i Göteborg. Under de kommande fyrtio åren med Edelsvärd som chefsarkitekt uppfördes drygt 5 700 byggnader vid Sveriges växande järnvägsnät.

Den snabba expansionen gjorde det nödvändigt att utveckla ritningar som kunde kopieras. Det var egentligen inget som den noggranne Edelsvärd önskade, han såg gärna att varje byggnad anpassades till de lokala förhållandena. Kraven på rationellt byggande gjorde också att man började experimentera med nya material och metoder. Nya såg- och hyvlingsmetoder gjorde att man kunde få fram brädfodring i stor skala. Maskinslaget tegel, papp och zinkplåt var exempel på den nya tidens material.
Järnvägens hus byggdes över hela landet allteftersom järnvägen växte. Och ofta var det en lokal byggmästare som fick i uppdrag att bygga ortens nya statussymbol; stationshuset. Från ritningarna och materialspecifikationer kom man att inspireras och element från stationshusen smög sig in i byggandet förklarar Gunilla Linde Bjur.
– Det som man idag kan tro är verkliga landsbygdshus är sprungna ur järnvägsarkitekturen, förklarar Gunilla och fortsätter:
– Husen blev stora och ljusa med stora fönster.

Ritning över Sparreholm.

Andra element som var återkommande på stationshusen var det stora taköverhänget som skyddade både fasader och resande, och stora fönster som gav mycket ljus. Men trots att byggandet var satt under såväl ekonomisk press som tidspress var det viktigt med detaljer och dekorationer. Såhär skrev Edelsvärd själv i Tidskrift för Byggnadskonst och Ingeniörvetenskap år 1863:
”Några träornament å ett trähus, och möjligen äfven till ett stenhus som har stort taksprång i träkonstruktion, kosta ej särdeles mycket men gifva, om de rätt komponeras och användes, byggnaden ett lättare och prydligare utseende.”

Katrineholm.

Många stationshus har rivits under åren, det var först på 1980-talet som man började uppmärksamma att det kunde finnas värden i husen att bevara för eftervärlden. Trots det har man fortsatt riva och förändra stationshus. En del av räddningen för gamla stationer handlar om att hitta nya användningsområden för husen, som bostad eller restaurang.
- Det är ett problem med gamla hus att man inte kan ställa de på museum, säger Gunilla Linde Bjur.
Cecilia Granath är pressansvarig på Jernhusen som är det bolag som äger och förvaltar stationshus i Sverige. Hon var med när företaget bildades för snart tio år sen och många stationer såldes eftersom de inte passade in i det uppdrag som staten formulerat. Förra året såldes ett 40-tal stationer och i år kommer ungefär lika många att avyttras.
– Vi utvärderar hela tiden, vi ska äga stationer på tillväxtorter och viktiga järnvägsknutpunkter. Det innebär att många små stationer bättre kan utvecklas med en annan fastighetsägare, säger Cecilia Granath. Vi har haft mindre företag som köpt stationer, men det är svårt att köpa stationen om man tänkt använda den som privatbostad. Finns det en väntsal så ska den också fortsätta drivas av den som köper stationen.

Boden.

Att bevara de arkitektoniska värdena kan vara svårt om stationerna säljs. Cecilia Granath fortsätter:
- Om stationen är byggnadsminnesmärkt kan den som köper inte förändra så mycket, men om den inte är klassad kan den nya ägaren göra som den vill, efter bygglovsansökan så klart.
Inga stationer verkar ha monterats ned och flyttats de senaste tio åren.
– Nej, jag tror inte det, jag har inte hört talas om det. Jag har läst om att det gjorts tidigare, säger Cecilia Granath.


TEXT Jakob Hammarskjöld
FOTO Krister Engström