På vid gavel

Fönstren är husets ögon. Ända sedan 1500-talet har de silat in solljus i våra hus och hem, och varje strömning inom arkitekturen  – från barock till folkhem – har givit dem sin speciella prägel. Byggnadsvårdaren Anders Franzén låter oss kika in
i fönstrens spännande värld

Fönstret är kanske den del av ett hus som har utvecklats mest under århundradena. Det gäller både materialet, utformningen och funktionen. I 1500- och 1600-talens ryggåsstugor bestod fönstret av en liten luckförsedd glugg i väggtimret, eller av en dunkel öppning i takfallet. I dag är det ett generöst ljusintag i väggen på varje rum, som ger en klar bild av grannskapet, utan att vi behöver plågas av köld, drag eller flygfän.

Ljusintagen på våra medeltidskyrkor var vanligen så här små: tre enkla rutor infattade med blyspröjs. Under 1600- och 1700-talen ersattes de vanligen med betydligt större fönster. Dädesjö kyrka i Småland byggdes i slutet av 1200-talet, och är ovanlig bland annat för att ett ursprungligt fönster finns bevarat. Den restaurerade fasaddekoren är från 1630-talet.


Går vi tillbaks till medeltiden var glaset en dyrbar importvara, som användes praktiskt taget bara i kyrkor och slott. De var hopfogade med spröjsar av bly. I Sverige började fönsterglas tillverkas på 1500-talet, men fortfarande vid 1700-talets början köptes det mesta från kontinenten. In­du­stripolitiken satte då upp målet att vi skulle kunna tillverka allting själva. Kronan införde därför 1727 ett importförbud för att främja den inhemska glasmanufakturen. Detta gav resultat; tillverkningen blev större och av högre kvalitet, medan priset sjönk. Glaset var dock fortfarande mest en lyxartikel för rikt folk.
Då gav staten fönstret en ny funktion, som vi i dag är lyckligt okunniga om: som skatteunderlag. Mellan 1743 och 1809 betalade varje fastighetsägare skatt efter antalet fönsterbågar på huset. Kanske är det därför vi ser så många blindfönster på 1700-talshusen?

Harbonäs gård i Uppland är från omkring 1670. Det höga och valmade taket är typiskt för den karolinska stilen. De ursprungliga blyspröjsade vindsfönstren är kvar, medan fönstren i bottenvåningen förstorades hundra år senare och fick en typisk rokokoform.


Barock – karolinsk stil
Barock är namnet på den arkitekturströmning som rådde under 1600-talet, då Sverige blev en stormakt. På många av de palats och kyrkor som ska­pades då, kan man än i dag se fönster i barockstil. De har vanligen fyra lika stora bågar, som skiljs åt av mittpost och tvärpost som bildar ett likarmat kors. I höga salar har varje fönster sex sådana bågar. I varje båge sitter ett nät av spröjsar för att hålla ihop de små rutorna. De är, precis som i medeltidens kyrkfönster, sammanfogade med blyspröjs. Själva fönstertillverkningen var därmed ett avancerat hantverk, som bidrog till ett högt pris.
Det finns också enklare boningar bevarade från samma tid. Det kan vara herrgårdar i karolinsk stil, en vardagligare variant av barocken, eller bondgårdar och småstugor. Det är oftast låga timmerhus med små fönster, som bara har två tätspröjsade bågar sida vid sida. Gångjärn, haspar och annat fön­stersmide var väldigt dyrbart och därför bru­­ka­de bå­garna helt enkelt vara fastspikade vid kar­­men. Men de här gam­la fön­stren har van­ligen bytts ut för länge sedan. Ibland kan man få syn på en 1600-talsbåge som pensionerats i ett uthus, eller som läm­­nats kvar som ett undanskymt vinds­­fönster.

Ett så kallat stort rokokofönster från 1760-talet. Typiskt för tiden är att de två övre fönsterlufterna är mindre, så att tvärposten hamnar upptill i fönsteröppningen. De små rutorna och den täta spröjsningen är däremot ett ålderdomligt drag.


Rokoko
Rokokon är nog Sveriges populäraste byggnadsstil. Den är i sin vardagliga form en harmonisk arkitektur, och den förknippades åtminstone förr med tider av fred och stabilitet. Det främsta kännetecknet är det brutna taket, även kallat mansardtak. Stilen provades ut på slott och herrgårdar fram emot mitten på 1700-talet, av arkitekterna Hårle­man och Wijnblad. Genom deras mönsterritningar spreds sedan rokokon över riket till länsresidens, militärboställen och säterier, och på 1760-talet byggdes minsta lilla prästgård i rokoko. Under de följande decennierna tog även bönderna efter, och fortfarande på 1840-talet föredrog många byggherrar det brutna taket till gårdar och stugor.
Under rokokon moderniserades fönstren rejält. Först och främst tekniskt, därför att glasbruken nu kunde framställa betydligt större rutor. Den kost­­samma blyspröjsningen kunde därmed er­sättas av träspröjsar. Sam­tidigt änd­­rades fön­strens indelning. Ett typiskt rokokofönster hade fyra bå­gar, liksom under baroc­ken, men tvärposten flyt­tades uppåt i karmen. De två större bågarna delades av en tvärspröjs, medan de små bågarna upptill utgjordes av en hel ruta. Till de mindre husen valdes med fördel det lilla rokokofönstret, som helt enkelt bestod av två bågar med tvärspröjs.

Empire
Mot slutet av 1700-talet utvecklades den nyklassicistiska arkitekturen, med förebilder hämtade från Italien och antiken. I början av 1800-talet tog den form i empiren, som blev nästa stora byggnadsstil i Sverige. Entrén inramades av strama kolonner, och husen kröntes ofta med ett sadeltak, med de trekantiga gavelröstena utformade som på ett grekiskt tempel.
Fönstren förenklades och blev faktiskt ett nummer mindre. Glasen var lika stora som under rokokon, men det vanligaste fönstret hade bara två bågar i bredd, och två tvärspröjsar i varje båge. Detta fönster visade sig bli väldigt populärt, och är det vi i dag förknippar med gamla hus på landet.
Under nyklassicismen blir ytterligare två fönstertyper standard, sidliggaren och lunetten. Sid­liggare kallar man de breda men låga vindsfönster som sitter strax under takfoten. De ersätter på sätt och vis takkuporna som var vanliga på det brut­na rokokotaket. En lunette är ett halvrunt fön­ster,
ibland i litet format och placerat på gavelspetsen eller i en takkupa, ibland stort och som ett blick­fång ovan­för entrén. Spröjsningen beror på storleken, det kan vara allt från tre enkla strålar till ett kompli­cerat »spindelnät«. På gavelspetsar och till vindskontor valde man också ofta ett runt fönster, ett oxöga.

Snickarglädje och schweizerstil
Vid mitten av 1800-talet hade många arkitekter trött­nat på att dekorera timmerhusen med karnisprofiler, pilastrar och andra imitationer av stenarkitektur. De for nu till Schweiz för att studera riktigt traditionella trähus. Över hela Norden spred sig sedan snickarglädjen, oftast i form av just schwei­zerstilen. En viktig förutsättning för stilens genom­brott var ångmaskinen. Dels drev den de nyanlagda sågverken och hyvlerierna som sköt upp överallt i landet, dels gav den kraft till det nya transportmed­let järnvägen, som erbjöd billiga transporter av de färdiga trävarorna.
Fönstren kunde nu se ut på många olika sätt. Glasen kunde göras ännu större, och med vanliga format på bågarna behövdes spröjsarna inte längre. Fön­ster­öpp­ningarna blev större än under både rokoko och empire, och korspost à la rokoko var vanligast. Samtidigt var komplicerade spröjsningar nu inte så dyra att framställa. I de nya glasverandorna tog man gärna ut svängarna, med glas i olika färger och spröjsningar av alla de slag.

Nyrenässans och andra nystilar
Den som komponerar musik får stjäla fyra takter, brukar man säga. Arkitekterna som verkade i Sve­rige under senare delen av 1800-talet lånade betydligt mer från svunna tider. De reste runt på kontinenten, skissade och målade av ruiner, palats och kyrkor. De kom hem, och när det skulle byggas nytt kunde de erbjuda nyromanik med förebilder från 1100-talets Italien, nygotik med förebilder från 1200-talets Frankrike och nyrenässans med förebilder från 1500-talets Holland. Alla dessa nystilar begagnades mest till stenhusen, men de tillämpades också när man byggde i trä.
Fönstren var större än vid seklets början, och oftast ospröjsade. Fyrluftsfönstret med korspost av­löstes av treluftsfönstret med T-formad post, de två övre bågarna hade alltså slagits ihop till en båge på tvären. Denna båge kunde också ha ett runt eller stick­­bågigt överstycke. I ett kringbyggt stadskvarter hän­de det att man valde dessa moderna fönsterformat ut mot gatan, medan rummen mot gården ha­de spröj­sade fönster av gammaldags empiremodell.

En bit in på 1910-talet byggs denna praktfulla jugendvilla i Bohuslän. Taket, skorstenarna och fönstren är alla tidstypiska. Ett typiskt drag under jugend-epoken var att låta spröjsarna bölja fram i mjuka bågar, och att ha som ett galler upptill.


Jugend
Kring sekelskiftet 1900 ville de unga arkitekterna göra något mera självständigt än sina föregångare, som de ansåg apat efter antika ruiner och palats i fjär­ran länder. Denna strömning hade sina rötter framför allt i Tyskland och Österrike. Sagt och gjort, de skapade en egen stil med sparsam utsmyck­ning i nordisk stil: rosor, tallkottar och ekollon formades i puts eller kalksten. I stället för raka fasader där alla fönster är lika stora och sitter på rad, placerade man ut burspråk och balkonger, och fönstren kunde vara en, två eller tre lufter breda. Den övre, lilla bågen fick en gallerliknande spröjsning.


Nationalromantik
Modeväxlingarna gick allt snabbare, och det var nog inte alltid lätt att hänga med i svängarna om man var arkitekt. Redan på 1910-talet ville många göra upp med jugendgänget. Snickarglädje och puts­dekor var helt ute, nu skulle det vara rödfärgat timmer och handslaget murtegel. Äkta, ärliga material, ungefär som i stormaktstidens Sverige för mer än tvåhundra år sedan. Fönstren fick sin beskärda del. Alla bågar var tätspröjsade, färgen var vitt eller grönt. Fönsteröppningarna gjordes mindre och placerades återigen mera regelbundet på fasaden.

1920-talsklassicism
Vad som styr stilutvecklingen är svårt att förklara. På 1920-talet fick i alla fall klassicismen en pånyttfödelse. Villor, hyreshus och banker - allt skulle utformas med inspiration från det tidiga 1800-talet! Också fönstren, med två tvärspröjsar men utan överlufter; och gärna här och där en liten lunette.

Funkis
Medan Sverige klädde sig i imiterad empirekostym tog en ny, verkligt modern arkitektur form i Frankrike, Nederländerna och Tyskland. År 1930 var det dags för Sverige, på Stockholms­utställ­ningen visades allt det nya upp. Husen hade lådform, taket syntes knappt, fasaden var odekorerad och enfärgad. Fönstren var återigen ospröjsade, oregelbundet placerade och med växlande format. Det breda, pivåhängda perspektivfönstret förenade avancerad formgivning och modern teknik.

Folkhemsarkitektur
Redan på 1930-talet fanns ett motstånd mot att följa funkisstilen till punkt och pricka. Åtskilliga små­­hus byggdes fortfarande i 20-talsstil, men med ospröjsade fönster. När andra världskriget bröt ut avstannade praktiskt taget allt byggande, och mot slutet av 40-talet var inte funkisen lika självklar. I stället byggdes de flesta hus med mera traditionell form – sadeltak och regelbundet placerade fönster, och med dekorativa detaljer. Även fönstren kunde ges dekorativ form, men det vanligaste fönstret hade två ospröjsade bågar, sida vid sida.
Text: Anders Franzén
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp


Just nu 26 objekt