Ombonat och hemtrevligt

Vintertid, och vi vill boa in oss hemma med tjocka tyger och mörka kulörer. Men det är inget nytt! Redan under det sena 1800-talet var ombonad inredning högsta mode.

Precis som i dag fanns vid 1800-talets slut hem av många olika slag alltefter smak, social status och ekonomiska möjligheter. Det var en ny tid med en allt större rik borgarklass som hade stora hem med många tjänare och där man kunde njuta av lyx och bekvämlighet. Om herrgårdarna varit smakledare på 1700-talet var det nu de stora våningarna i storstädernas hyreshus som blev bostadsidealet. Industri och handel gjorde det möjligt på ett helt annat sätt än tidigare att pryda och smycka sitt hem. I dessa hem ser vi mörka tapeter mot vilka tavlornas guldramar lyser. Där är heltäckande mattor, mjuka stoppade möbler klädda med plysch och siden, tunga draperade dörrdraperier och fönstergardiner, det är ombonat. Ju mer pengar som fanns, desto rikare blev den textila inredningen, Det var tapetserarnas höjdperiod.

Hur ett bibliotek på 1880-talet kunde upplevas skildras i Victoria Benedictssons bok Pengar (1885): ”Möblerna voro av mörk opolerad ek, med beklädnad av dunkelgrönt schagg. Allt från de ogenomträngliga fönsterdraperierna till de mjuka mattorna tycktes borga för tystnad och ro.”
Allt skulle vara mjukt och avrundat, draperier och tunga gardiner skulle dölja dörrars och fönsters hårda rektanglar, som ansågs osköna, i hörnen ställdes soffor, speglar eller prydnadshyllor på snedden för att avrunda rummet. Eftersom det sparsamma dagsljuset inte tillät blommade växter gick man in för palmer och torkade blad. Prydnadssakerna ordnades på bord och hyllor, estetiken hade inga gränser. För senare tider har dessa interiörer tett sig klaustrofobiska, ohygieniska och svårstädade. Men det finns många bevis på att man verkligen fanns dem vackra.


Dock tyckte inte alla
så. Mathilda Langlet var ett rivigt fruntimmer när hon i boken Husmodern i staden och på landet, tryckt 1884, skrev om bruket av tunga gardiner:
”Vem som gjort denna hemska otrevnad modern är ej gott att veta; man kunde tro att det är någon bedagad kokott… I vårt klimat med åtta månaders vinter och fyra månaders höst, synes mig att man borde taga vara på och njuta av allt det solsken, som förunnas oss. Gardiner böra icke utestänga utan endast mildra dagern från fönstren, där den är för stark och även skyla den hos oss vanliga, fula rektangulära formen på fönstren.”
Hon värnar om vardagens trivsel och samlar familjen kring det runda bordet då aftonlampan tänds. Möblerna får gärna vara lite slitna, man sitter tillsammans, mamma syr, pappa röker pipa och barnen läser sina läxor.

Jag tror att Mathilda Langlet vände sig främst mot en estet som Jacob von Falke, 1870- och 80 talens auktoritet på elegant heminredning. I sin från tyska översatta bok Konsten i hemmet (svensk upplaga 1876) skriver han om nödvändigheten att skyla dörröppningarnas form med draperier, gärna med draperade kappor. När sedan tapeterna hade en vinröd eller buteljgrön färg, mot vilken tavlor och prydnadssaker stod så vackert, blev det ganska mörkt. Men detta kunde man finna hemlighetsfullt, man talade om ljusdunkel och ville gärna ha färgade glas i fönstren för att ljuset skulle få ett färgskimmer. Taket skulle orneras för att undvika den stora vita ytan, kakelugnarna skulle ha färg, dörrar och andra snickerier målas mörka. Det är som om vitt var något man skulle undvika. Det vita, ansåg von Falke, stod så hårt och bjärt mot allt annat. Genom att placera speglar mellan fönstren fick man in ljuset från den motsatta belysta väggen. Takbelysningen kunde också placeras så att den återgavs i speglarna.

En sådan skönhetsuppfattning påverkade också dem som saknade de ekonomiska förutsättningarna. Ett bättre exempel på det än hos Strindberg i romanen I havsbadet (1890) är svårt att finna. Där inrättar sig fiskeriintendenten Axel Borg i ett rum hos en fiskare i yttersta havsbandet. Rummet beskrivs som fult och kalt: vita kalkade tomma väggar, ett skurgolv, ett stort fönster och enkla trämöbler. Så börjar förvandlingen. Det blacka ljuset mildras av tunga köttfärgade gardiner med persiskt mönster och ljuset får strax en mjukare ton. Mattstumpar, utkastade här och där på golvet, blir som grönskande öar. På en spik i taket hängs sänggardinerna upp och bildar ett rum i rummet. Ett stort slagbord med grön vaxduk, lampa och skrivdon och till sist böckernas olikfärgade ryggar fullbordar förvandlingen. Rummet har fått färg, värme och en poetisk hemlighetsfull stämning. Med gardinernas mönster kom en fläkt från Orienten. Den tomma ytan och stora rymden hade fyllts. Den störande enkelheten hade förbytts till skönhet.

Låt oss lämna ytterligheterna och föreställa oss ett alldeles vanligt borgerligt hem, där husfadern var läroverkslektor eller tjänsteman av något slag, där familjen med barn och en eller två tjänare bodde två trappor upp (en trappa upp var finast innan hissar kom i bruk) i ett hyreshus i staden, Att rummen låg i fil mot gatan med öppna dubbeldörrar emellan hörde till. Att se genom raden av rum från sängkammaren genom salen till förmaket eller herrummet gav känsla av rymd. Många fotografier visar just dessa genomblickar. Mitt i filen låg alltid matsalen med ekmöblemang och raka snidade stolsryggar. Tapeterna var mörka och mönstrade. Men tvärt emot esteternas fordringar var snickerierna ofta ljusa, taket vitlimmat, kakelugnen vit och för fönstren hängde vita trådgardiner. Fanns piano stod det vanligen i salen.


Förmaket hade stoppade möbler i nyrokoko, soffa och bekväma stolar runt ett bord på stadig pelarfot. På väggarna hängde tavlor av olika slag, någon oljemålning, gravyrer och inramade fotografier. De förgyllda eller svarta ramarna förhöjde tavlans motiv, lyfte fram det från väggens mönster. Sängkammaren låg alltid i änden på rumsfilen. Där dominerade dubbelsängen av mahogny i nyrokoko och bakom en skärm stod tvättkommoden. Om man saknade förmak var sängkammaren familjens intima sällskapsrum, där fanns ofta en liten bekväm sittmöbel.
Kök, jungfrukammare – om inte jungfrun sov i köket – och barnkammare låg mot gården. Serveringsrummet låg inne i huskroppen med indirekt belysning från köket. Till dessa rum kom ingen främmande, det var filen mot gatan som kunde visas upp

Så såg det ut i väldigt många medelklasshem. Interiörerna är inte överlastade och verkar inte heller mörka. Det utstrålar en anspråkslös hemtrevnad från bilderna, en hemkultur man inte skrivit mycket om. Naturligtvis finns det fler bilder från de rika, ofta överlastade hemmen, som har varit intressantare att lyfta fram som norm för det sena 1800-talets smak. Men det är trivseln i de lite enklare borgerliga hemmen som är väl så typisk för sin tid och absolut lättare at ta till sig.

Text Elisabet Stavenow-Hidemark