Sköna, varma skinn

I alla tider har ull och skinn värmt oss människor, och än i dag kan vi skapa vackra och värmande kläder med material från våra djur.

Alternativet till varma bostäder är varma kläder. Det är inte mer än 60 år sedan fällar och varma kläder var helt nödvändiga i vårt land, innan VVS-tekniken som gav oss värmeelement slog igenom. I dag kan vi inte undvara värmen, vi är helt beroende av elförsörjning eller annan modern värmeteknik. Den som vill ha ett alternativ om oljan tar slut skaffar varmare kläder, kanske en hemgjord skinnfäll eller ullkjol?

Foto Nina Östman

Vem som helst kan lära sig att sy i skinn. Mössor, vantar och åkpåsar är lämpliga saker att börja med. Fördelen med skinn är att det är ett skönt material att handskas med och att det inte fransar sig. Välj ett skinn som är följsamt och inte alltför tjockt. Vill man sy en säng eller åkfäll går det åt cirka sex lammskinn och ett handvävt tyg samt en hel del timmar åt arbetet. Skinn kan man köpa på olika företag, i Dalarna säljs mycket via pälsindustrin.
Den som vill tillverka sin egen skinnfäll kan ta hjälp av hemslöjdsorganisationer som ofta håller kurser i ämnet. Det finns massor av konst och kreativ lust från äldre tider att inspireras av. I olika arkiv, till exempel på Nordiska Museet, finns många vackra textilier bevarade. Vissa har nyproducerats i Hemslöjdens regi och har man tur kan man hitta väl bevarade textilier på auktioner runt om i landet. Tyvärr slits dock skinn och textilier mer än trä och järn och därför har mycket försvunnit från marknaden.

Tusenåriga textilier
Ull, skinn och lin är nog det mest genuina människan har, tillsammans med trä och järn. Materialen har följt oss i årtusenden, alltid kopplade till gårdens djur. Fåren gav både ull och skinn. Fåren klipptes vid olika tider beroende på hur lång ull man ville ha. Lång ull fick man från årslamm som fått gå hela våren, sommaren och hösten till slakten. Ville man ha kortare ull för att sy kläder klipptes fåren cirka sex veckor före slakt. De vackraste, mest långhåriga skinnen sparades till bräm, så kallas det som pryder kanterna på fällen.

Foto Nina Östman

De som inte gjorde sina egna fällar beställde dem från skinnsömmare och beredare. De var ofta avskedade soldater eller gubbar som gjort skinnberedningen till en bisyssla. Redskapen var enkla och metoden krävde ingen verkstad. Arbetet var smutsigt och skinnberedarna togs emot som andra vandrande hantverkare och fick betalt i form av mat och husrum. Vissa skinnare hade sina egna bomärken som blev en utsmyckning i hörnorna. Det markerade också vilken sida som var upp respektive ner på fällen. I en del landskap som till exempel Dalarna och Hälsingland har bruket av skinnkläder levt länge, där fanns det också yrkesmässiga berederier och skrädderier. Många skinn såldes via marknader.
Stora gårdar hade många fällar som ett tecken på välstånd. Via bouppteckningar har det visat sig att vissa gårdar kunde ha uppåt 15 fällar.


Många kjolar hos välbärgad
Kjolar av getskinn och jackor eller pälsar av fårskinn, samt koltar till barn är olika skinnplagg vi kan hitta på bild i arkiven. Handsydda exemplar med rika utsmyckningar, ofta dekorerade i glada färger. Kanske med inslag av kläde eller vadmal. Kläde är ett yllematerial som inte fransar sig när man klipper i det och därför lämpade det sig väl till skinnkläder.
Från Björkö-Arholma socken i Uppland berättar en sagesman om en kvinna; "Simes Greta", som ännu i slutet av 1800-talet använde skinnkjol då hon hjälpte sin man att köra timmer ur skogen. Även i Småland kunde gamla kvinnor använda skinnkjolar sent på 1880 talet. I Västerbotten finns en hel del bouppteckningsmaterial som visar användningen av skinnkläder.
Skinnkjolar kallas, liksom skinntröjor och pälsar ofta för kasung. Kjolen var ofta skuren i våder, "kavlar", i regel fyra stycken, och skulle stå ut åt sidorna för att anses vara vacker. Den välbärgade hade minst tre skinnkjolar. Ibland fanns också ett livstycke till. Speciella finkläder användes förstås till kyrkan, till exempel broderade kyrkhandskar i getskinn med broderat kläde. Skinnförkläden användes men gjordes oftare av ko och hästhudar än av fårskinn. Pälsar, byxor och västar användes i regel av män. Barnkoltar, åkpåsar och mössor var vanliga till de små.

Foto Nina Östman

Många fällar har ett täcke vävt i ull eller lin. Varenda liten tygbit eller tråd togs tillvara och bildade vackra mönster i olika färger. En teknik som ofta används i vävsammanhang är så kallad rosengångsteknik, bunden eller obunden. En annan teknik med rutor i mönster är munkabälte. En rolig teknik är slarvtjäll, där vissa inslag består av trasor i olika färger. Täcken av det här slaget användes till åkfällar och som täcken i sängar tillsammans med hänglakan och örngott, även det i handvävt linne. Längre tillbaka användes lakan av kalvskinn. Av ull vävdes också kläde i vackra klara färger eller den lite kraftigare kvaliteten vadmal, som mest användes till vardagskläder av olika slag.


Allmogefår har fin ull
Under årets gång klippte man fåren, ullen spanns till garn som växtfärgades på sommaren. Garnet kunde man sedan använda att sticka med. Fäbodflickorna stickade jämt när de var ute och vallade korna i skogen, och jul- och vintertid stickade alla. Ofta använde man sig av tvåändstickningsteknik till tröjor, vantar och andra plagg som skulle stå emot hårda och kalla vindar. Det gjorde att stickningen blev extra kraftig och bildade ett mönster. Nålbindningsteknik är också en traditionell metod som användes framförallt till vantar.
Även om man bara skulle sticka yllesockor var kvaliteten på ullen och därmed garnet A och O. Det finns många sorters får med olika pälskvalitet; rya, finull, allmoge och olika köttfår. Genom industrialiseringen och specialiseringen inom jordbruket som varit 1900-talets modell har ullkvaliteten försämrats och den mesta ullen importeras i dag. Man har satsat på köttfår vars ull inte har samma kvalitet. Paradoxalt nog importeras det mesta lammköttet i alla fall från till exempel Nya Zeeland, även om den inhemska produktionen ökar. Trots det finns en del utrotningshotade gamla fårraser kvar, så kallade allmogefår, vars ull alltjämt är av god kvalitet. Även ryafår, finull och Gotlandsfår ger fina skinn och ull till garn.


Håller hela livet
Många av de gamla handarbetena är på väg tillbaks. Stickning är populärt igen, virkning likaså. Broderi har också blivit inne hos yngre konstnärer och förekommer alltmer i förnyad form. Nya generationer av väverskor tar vid.
Den kvalitet man får med bra och genomtänkta material går inte att jämföra med det som är producerat industriellt eller globalt. Det finns också moraliska och etiska aspekter på arbetskraft och miljöpåverkan. Vad är det man egentligen köper?
Slit- och slängsamhället som föddes på 70-talet har kanske nått sin ände. Inom många av oss finns en vilja att skapa själva, något som håller hela livet ut. Som en fårskinnsfäll.
Text: Nina Östman
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp


Just nu 21 objekt