Bersån – den är väl ändå det svenskaste som finns? Nej, nej, nej. Här är hela berättelsen om bersåns historia. Något att briljera med under sommarens alla fikastunder!

Det är skolavslutning, i bersån är dukat till kalas. På bordet står redan saft, bullar och kakor, men kaffet och gräddtårtan ställs fram först när gästerna tagit plats.

Svensk sommar när den är som bäst.

Precis som fikabordet har sina givna ingredienser, har drömmen om den traditionella trädgården också sina. En flaggstång, ett par äppelträd, ett vårdträd, pioner och löjtnantshjärtan, kanske en hängmatta – och så en syrenberså, som trädgårdens tårta.

Den verkliga trädgården har sällan allt som uppfattas som typiskt för svensk sommaridyll. Stadsvillan och sommarnöjet saknar vårdträd, det orörda torpet flaggstång – men det finns nästan alltid en ägare som kan tänka sig en berså!

Foto: Upplandsmuseet

Saft, påtår och sju sorters kakor i bersån, så har det varit i alla tider. (Fem kan verka snålt, tio lite övermaga.)

Egentligen är det märkligt att det nu så soldyrkande folket här i norr skulle ta den skuggande bersån till sina hjärtan, och inte egyptierna som planterade föregångaren till den redan cirka 1400 f. Kr.

Först från högmedeltiden* finns belägg för att växter norr om alperna formades till solskydd och sittplatser i form av bundna slingerväxter, rosor och träd mot välvda spaljéer, precis som egyptierna och romarna hade gjort. Kanske ärvde man tekniken, men även om lövsalen inte uppfanns vid 1100-talets hov var det där och då den blev modern. Det var på modet att vara blek, och den höviska kärleken, för att inte säga de höviska intrigerna, krävde intima rum att dra sig undan i på de små borggårdarna.

Det tunna växtvalvet var en platseffektiv lösning. Det var inte bersåer i dagens mening, utan vad som på franska kallas berceau, vagga – på svenska lövsal/lövgång. (Det försvenskade ordet berså blev vanligt först när de sedan länge förlorat det bågformade tak som gett upphov till namnet.)

Lövsalar var mycket populära i medel­tidens trånga borgar och städer, och när trädgårdarna under renässansen delades in i regelbundna kvarter, blev ett av dem ofta tilldelat lövsalen. Den formades då konstfullt av lind eller avenbok, mot en spaljé som tillfälligt stöd.

I Holland var lövsalar särskilt populära, och via mönsterböcker och trädgårdsmästare kom trenden till Sverige.

I den nyare franska trädgårdsstilen, som kom en bit in på 1600-talet, föredrog man i stället att spara ut rum i de tuktade buskagen i slutet av trädgården. Med tiden utvecklades de till fristående ”sommarsalar” av klippta häckar, där man höll salong när vädret tillät. Inte heller ansågs konstlade lövsalar passa in i de stora engelska parker som anlades på 1700-talet. Där beundrade man i stället det vilda.

I stora delar av Europa innebar de nya trenderna slutet för lövsalen, men här i Sverige räddades den av jantelagen. Vi fortsatte att anlägga renässansträdgårdar och lövsalar långt in på 1700-talet, då de nya stilarna på många håll ansågs vara för anspråksfulla och onyttiga.

När det tidiga 1800-talets vurm för den fria växtligheten ledde till att man slutade hugga alléer, upphörde många även att klippa lövsalar, eller lusthus som man också kallade dem. Nya bersåer planterades som tidigare med lind och andra lövträd, men tidens smak för det blomrika och överdådiga gjorde syren allt mer populär.

Bersån även den naturliga platsen för sommarens middagar och alla små göromål som gick att ta med sig dit. I den återupplivade franska stilen placerades bersån gärna i slutet av gången som löpte genom trädgården, medan man i engelskinspirerade trädgårdar kunde ha flera bersåer i stället för tempel och andra utsmyckningar. Där kunde husets ungdomar kurtisera i avskildhet, som medeltidens ädlingar.

När stadsbefolkningen fick utrymme för trädgårdar blev syrenbersån snabbt populär, som en privat vrå i de allt tätare städerna. Samtidigt spreds modet via trädgårdsmästare och rådgivare till egnahem, bond­­­gårdar och stugor. I början av 1900-talet hade snart sagt varje gård en syrenberså.

Sedan var plötsligt romansen över. Funktionalismen och modernismen hade kommit till stan, och bersån var varken funktionell eller modern. Nu ville man ha ljus, luft och gärna en solbränna.

Många bersåer fick ge plats för gräsmatta, men bönderna, som redan hade solbränd hy, lät ofta bersån stå kvar. Kanske står den där än i dag, uppvuxen till höga träd, eller väntar på att rensas fram ur ett syrensnår som gått över styr.

*Cirka år 1000–1300 i Västeuropa och 1200–1350 i Norden.

NUVARANDE Gör som förr! Skaffa dig en ljuvlig syrenberså!
NÄSTA 1800-talsgård i Västerbotten