Tufft hus i lyxförpackning

Med varsam hand har Martina Mattsson och hennes man Magnus Linder renoverat den gamla enkelstugan i Onsala. Ett tålmodigt arbete som skvallrar om intresse för både byggnadsvård och femtiotalsstil.

Foto Maja Kristin Nylander


Några mil söder om Göteborg ligger Onsala, en gammal lantbruks- och sjöfararbygd belägen på en halvö. Här ligger Martina Mattsons och Magnus Linders hus, en enkelstuga byggd 1887. Från början var stugan i ett plan som sedermera byggdes ut med en ovanvåning. Under 1920-talet utökades stugan också med en glasveranda.

När Martina och Magnus köpte huset i mars 2010 var det tydligt att husets underhåll var kraftigt eftersatt. Men eftersom båda två är intresserade av byggnadsvård var det inget som avskräckte. Ett par veckor innan de skulle flytta in i sitt renoveringsobjekt stod det klart att köksgolvet behövde bytas omgående på grund av en vattenskada. Diskmaskinen hade läckt, förmodligen under många år och golvet, bärlinor och syllen var ruttna. Efter att ha reparerat de skadade delarna rensades krypgrunden från organiskt material.
– Magnus installerade en sorptionsavfuktare och träet beströks med Boracol för att förebygga mögel, berättar Martina.
Via släktingar till Martin fick de överta ett över hundra år gammal furugolv. Det nya golvet sammanfogades med de friska delarna av originalgolvet. För att få samma nyans på samtliga golv i rummen har de lutats, vitoljats och såpats. Pärlspontpanelen i köket målade Martina sedan kittvit.
Förvaringsutrymmena i köket var ganska begränsade och därför byggde Magnus ett kallskafferi med ventilation. För att få en inbyggd känsla användes samma pärlspont som i resten av köket.

Nästa utmaning blev fönstren. De på ovanvåningen var original medan fönstren på nedre våningen var från femtiotalet med undantag från glasverandans munblåsta glas.
– Fönstren från femtiotalet var i mycket dåligt skick. Av en tillfällighet hittade jag några gamla originalbågar i boden. Vi lät tillverka kopior av dessa på ett snickeri. De gamla fönstren kittade jag om med linoljekitt. Fönstren var vinröda och jag målade först om dem i kromoxidgrönt men ångrade mig eftersom det blev en för hård konstrast till den antikvita fasaden. I stället valde jag en mjukare grön nyans som jag bröt själv, fortsätter Martina.

Hon förklarar att de nästan uteslutande valt linoljefärg och -kitt för att de inte ville använda produkter som innehåller alkyd eller akrylat. Dels för känslan, dels för att linoljan bevarar träet. Även fasaden på framsiden var rutten. Den revs och ersattes med ny panel. För färgval till både fönster och fasad har Martina pratat med flera byggnadsantikvarier och tagit reda på vilka färger husen i Onsala målades förr i. Den ursprungliga delen är byggd 1887 då nationalromantik med murriga färger var på modet. Den senare tillbyggnaden med glasverandan är troligen från 1920 då ljusare färgval var vanliga. Efter en dels funderande bestämde sig Martina och Magnus sig för att antikvit linoljefärg bruten med lite guldockra skulle passa bäst.
– När man renoverar ett gammalt hus är det en mängd beslut som skall tas, inte minst när det gäller materialval och färgsättning, menar Martina. Min bibel är ”Så renoveras torp och gårdar”. Jag har också frågat byggnadsvårdare och sökt information både på nätet och i olika arkiv.

Intill den lilla glasverandan satt en masonitdörr som togs bort och ersattes av ett par gamla pardörrar som Martina hittat i boden. Dörrarna renoverades och målades med guldockra bruten i vitt. Fasningen är i vitt bruten med grå umbra. För att skydda dem mot regn och vind från havet byggde Magnus en liten veranda.
På insidan i farstun hade den tidigare ägaren placerat kylen och satt igen dörren. Lager av ruttna linoleummattor revs ut. Martina lutade, vitoljade och såpade golvet.
– Jag ville att farstun med sina vackra pardörrar skulle bli en finingång. Magnus spikade pärlspont och jag målade väggarna i kittvitt, berättar Martina.
I matsalen och vardagsrummet valde de att tapetsera. För Martina var det viktigt att tapetvalen både harmonierade med stilen på huset men också med inredningen, som är en blandning av funkis och femtiotal.
Den huvudsakliga värmekällan är direktverkande el. För att hålla nere kostnaderna har Magnus och Martina installerat en kamin i vardagsrummet, en renoverad norsk järnkamin från 1920-talet. Plåten under kaminen är blånerad, en gammal brännmetod som var vanlig förr och som ger ett äldre uttryck.
Det har gått snart ett och ett halvt år sedan Magnus och Martina påbörjade renoveringen av huset. De har gjort allt själva med några få undantag.
– Visst har det tagit tid. All ledig tid har vi ägnat åt huset men det är också vårt stora intresse. Nästa stora projekt blir att ta itu med övervåningen.

Lite om Onsala
Namnet Onsala härrör från vikingatid, där Onsala kyrka ligger i dag låg en gång en offerlund: Odens sal, som sedan blev Onsala.

Redan under Hansatiden var Onsala en viktig sjöfartsort. De halländska bönderna varvade jordbruk med fiske och sjöfart med stor framgång. År 1642 fanns det 30 segelfartyg i Onsala socken. Bondeseglarna var eftertraktade som kaptener och som besättning under de stora segelskeppens tid. En av de mest kända var kaparkaptenen Lars Gathenhielm, känd som Lasse i Gatan. Han föddes på gården Gatan på den sydöstra delen av halvön.

Onsalas historia som lantbruks- och sjöfararort avspeglar sig också tydligt i dess bebyggelse. Vackra kaptensgårdar med prunkande trädgårdar och rödfärgade bondgårdar är typiskt för orten. I mitten av 1900-talet blev Onsala också populärt för sommarboende och småhusbebyggelsen ökade kraftigt. När motorvägen till Göteborg blev färdig i början av 1970-talet byggdes många sommarstugor om till året-runt-bostäder.




Text: Anna Cederberg Gerdrup
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp


Just nu 20 objekt