Vacker och hållbar kalkputs sätter muraren på prov

För kalkputs finns sällan standardlös­ningar. För att lyckas krävs att man kan anpassa sig till olika byggnader och situationer som kan uppstå. En väl utförd kalkputs överträffar dock de flesta nyare material, den är både vacker och mycket hållbar.

I Sverige började vi använda kalkputs i samband med att vi började bygga kyrkor i sten under tidig medeltid. Sedan dess har den använts med obruten tradition fram till mitten av 1900-talet. Ungefär då förlorade vi mycket av den kunskap som tidigare överförts mellan generationer av murarmästare. Den gamla tidens hantverkare hade stor materialkännedom och var duktiga på att läsa av och anpassa materialen efter behov. I dag tillåts sällan murare att göra sådana val. I utbildningen ges heller inte de kunskaper som muraren behöver för att kunna anpassa sig efter byggnaden, materialen och vädret. De murare som är duk­tigast är de som funderat mycket över varför bruket reagerar som det gör i olika lägen. Hantverkaren har ett stort ansvar när det gäller put­sens hållbarhet, men det är inte alltid han tillåts ta det ansvaret.

Många recept på kalkbruk

Kalkputs består i huvudsak av kalk och sand. Kalkbruk blandas till av släckt kalk, sand och vatten. Själva kalken kan vara släckt på minst fyra olika sätt där varje släckningssätt ger kalken olika egenskaper. Sanden har oftast hämtats lokalt och dess egenskaper kan variera mycket. Olika sandtyper har olika korngradering, kornform, mineralsammansättning och hålrumsprocent. Kalkbruk kan dessutom innehålla diverse tillsatser för att göra bruket luftigare, starkare eller smidigare. I många delar av landet där lera varit billig och kalken varit dyr finner vi lera i många äldre bruk, framförallt inne i murarna. Tillsammans gör detta att det finns en närmast oändlig mängd sammansättningar på bruk. Generellt kan de äldsta kalkbruken sägas vara fetare, det vill säga kalkrikare, än de nyare bruken. Sammansättningen har varierat stort över tiden, mellan olika delar av landet, olika konstruk­tioner samt olika hantverkare.

Svårt att vara historiskt korrekt

Puts har två viktiga uppgifter; att göra ytan vacker och skydda den bakomliggande konstruktionen. Puts är ett så kallat »offerskikt«, vilket betyder att om något skall tillåtas gå sönder i konstruktionen, är det putsen. Det innebär att puts kräver ett visst un­derhåll.

När man ska välja material till puts vid restaurering finns det en rad faktorer att ta hänsyn till be­ro­ende på vilken ambition man har med restaureringen. Faktorerna kan delas in i fyra grupper: historia, teknik, estetik samt framtida underhåll.

Att välja historiskt korrekta material kan vara svårt, ofta kan man inte längre få tag i de gamla lokala materialen. Det kan vara omöjligt att hitta sam­ma sand som en gång har använts. San­den kan vara slut eller sandtaget ur bruk. Än­nu svårare kan det vara att få tag på den typ av kalk som använts.

Olika bindemedel

Det är idag bara på Gotland som den traditionella, lo­kala kalkproduktionen är igång och kalken finns att köpa för allmänheten. Å andra sidan har den got­ländska kalken fraktats till fastlandet i hundratals år och den har använts i stora delar av landet. På grund av svårigheterna med att välja sand och kalk med rätt historia inskränks valet av material ofta till att gälla typ av bindemedel; luftkalk, hydraulisk kalk eller cement. Luftkalken har den avsevärt längsta historien i Sverige.

Alla tre typerna av bindemedel tillverkas genom att kalksten bränns i höga temperaturer. För luftkalk används den renaste kalkstenen och man får en produkt som går att släcka med vatten. Luftkalken härdar genom karbonatisering, vilket innebär att den hårdnar i luft men inte i vatten. För tillverkning av hydraulisk kalk används en lerhaltig kalksten och även den går att släcka med vatten. Hydraulisk kalk hårdnar med hjälp av både luft och vatten. Cement tillverkas genom att en blandning av lera och kalksten bränns. Den härdar i reaktion med vatten och bildar ett olösligt gel. Cement kom att tillverkas under andra hälften av 1800-talet i Sverige men fick sitt stora genombrott i putssammanhang först runt andra världskriget. Hydraulisk kalk har tidigare tillverkats på flera ställen i Sverige men tillverkas numera enbart på Öland i liten skala.

Viktigt att putsen tål frost

När man vill ha tekniskt bra lösningar bör en rad fak­­torer få påverka materialvalet. Här är det den put­sade konstruktionen som måste få styra.

För det första bör man välja en puts som har lämp­­lig ånggenomsläpplighet för konstruktionen. En tät puts kan ge förödande skador framförallt på reveterade trähus (putsade trähus) men också på mu­­­­­rar med gammalt kalkbruk i fogarna. Över­put­sade träkonstruktioner kan ruttna och instängt kalkbruk kan lakas ur.

För det andra bör man välja en puts som inte är styvare eller starkare än bakomliggande konstruktion. Det är viktigt att putsen kan röra sig likvärdigt med konstruktionen, annars kan sprickor lätt upp­komma och bakomliggande material kan ta skada.

För det tredje bör putsen vara frostbeständig för att inte själv ta för mycket skada av de svenska vin­t­rarna. För att putsen ska kunna stå emot krafterna vid frostsprängning måste den innehålla runda luft­porer. Ingående material, blandningsteknik och hant­­verksteknik inverkar på olika sätt på porstruk­turen i en puts.

Generellt sett är kalkcementbruk styvare och star­kare än kalkbruk. Det har även betydligt lägre ång­genomsläpplighet vilket gör det olämpligt på till exempel reveterade trähus. Kalkcementbruk tål vanligen frost mycket bättre än kalkbruk men även kalkbruk kan göras frostbeständigt om man blandar rätt mängder och är noga vid bearbetningen.
 
Kalkfärg ger karaktär

Putsen har också en viktig funktion som arkitektoniskt element i många byggnader. Putsens utseende har varierat med idealen under seklen: från medeltidens utstrukna kalkfogar, via släta kalkputser och rikt ornamenterade väggytor till modernismens ädelputser av cementbruk. När en puts ska restaureras är det viktigt att ta hänsyn till vilken roll den har spelat för byggnadens utseende. Va­let av färgtyp är också viktigt. Kalkfärg reflekterar ljuset på ett mycket speciellt sätt och kan inte bytas ut mot marknadens alla färdiga produkter utan att förlora i estetiskt värde.

I dag är vi alltför ofta perfektionister även vid restaureringar. Det kan innebära att medeltida vackra putsytor putsas över med en jämn ny puts och patinan går förlorad. Med hjälp av tjockare kalkfärg kan man istället skapa en helhet på håll och tillåta patina på nära avstånd.

Olika putstyper skapas genom att man bearbetar ytan på olika sätt. Det finns flera sorters brädor och slevar som kan användas när man tillverkar slätputs, till exempel skurbräda, snutbräda och tung­slev. I de tidiga medeltida ytorna syns ibland tydliga spår av slevarnas avtryck. En spritputs skapas genom själva påslaget och en av dess finesser ligger i att den inte bearbetas. Den innehåller större stenar i ballasten vilket ger den dess karakteristiska knaggliga uttryck.

Motverka alger

Man vinner mycket på att tänka framåt vid putsrestaureringar. Det är viktigt att försöka välja en puts och en färgtyp som tillsammans åldras vackert och blir lätta att underhålla i framtiden. Det gäller också att försöka välja ett material som inget växer på. Vi kan vinna mycket genom att själva blanda våra material så att inga okända tillsatser till­kom­mer, vilka blir till mat för mikroorganismer. En väl utförd kalkputs med ren kalkfärg bryts långsamt ner, kalkmolekyl för kalkmolekyl. Efter några år är det bara att tillföra ny kalkfärg. Lavar och alger trivs inte på sådana ytor och det blir lätt att underhålla putsen, bara man gör det regelbundet.
 
Kalken fyller ut olika mycket

När man skall välja nytt putsbruk i samband med en restaurering är det enklast att först studera den puts som redan finns på byggnaden. Om det är ett platsblandat bruk som har använts har muraren van­ligen använt sig av en lokal sand. Sanden bör va­ra ren från salter och humusämnen. Bland­nings­för­hållandet har sedan anpassats till sanden. Kalk­mängden bör vara så stor att kalken kan fylla ut mel­­lan sandpartiklarna. Om sanden har hålrumsprocent 50 procent innebär det i praktiken att man blan­dar lika delar kalk och sand. Om sanden har hålrumsprocent 30 procent innebär det i stället en del kalk till två delar sand. Utöver det måste man ta hänsyn till att olika kalktyper fyller ut olika väl mel­lan sand­kornen. Generellt är jordsläckt kalk den kalk som fyller mest, medan torrsläckt kalk fyller minst. Våt­släckt kalk fyller olika beroende på vattenmängd.

Olika arbetssätt med olika bruk

I dag används överlag mycket magra bruk, vilket är ett arv från cementets intåg i putsbranschen. När cement härdar »växer« cementkornen och fyller ut mellan sandkornen till skillnad från kalken som krym­­per vid torkningen. Cement kräver således mag­­ra bruk medan kalk kräver feta bruk för att bin­­demedlens olika egenskaper skall kunna tillgodogöras väl. Det är mycket viktigt att tänka på att det är två helt olika material med helt olika förutsättningar. Man kan inte arbeta med kalkbruk som man arbetar med ett cementbruk eller ett kalkcementbruk.

Bearbeta inte för snabbt

När man putsar med kalkbruk måste man anpassa sig till rådande förhållanden vad gäller torkning. Underlaget och vädret samt vattenmängden i bruket styr. Undvik att använda för mycket vatten i kalkbruk då det kan leda till dålig frostbeständighet. Innan en kalkputsyta kan bearbetas måste bru­ket sätta sig. Det innebär att det måste börja torka och bli lite styvt. Eventuella krympsprickor måste hin­na uppkomma. På granit kan det innebära att bruket appliceras ena dagen och bearbetas nästa dag medan det på tegel kan handla om några minuter mellan de båda momenten. En duktig hantverkare läser av när det är dags. På det sättet arbetas alla krympsprickor igen och bruket blir kompakt och homogent. Det får dessutom en öppen yta som är väl mottaglig för kalkfärg. Det är viktigt att inte bearbeta ytan medan bruket fortfarande är mjukt, då kan det bildas en kalkfilm i ytan vilket gör putsen mindre tålig. Med kalkcementbruk måste ytan i stället bearbetas medan bruket fortfarande är mjukt, för när cement har härdat är det för sent.

Cementputs skadar gamla hus

Det finns olika läger; för eller emot cement som bin­demedel i puts på gamla hus. Att vara mot cement har inte främst historiska skäl, utan tekniska. Ce­ment är i många fall ett mycket bra material, men det gäller att veta när det är mer skadligt än bra. Mån­ga gamla byggnader har tagit stor skada av att täckas med cementhaltig puts. Framför allt beror det på att cement är ett starkt och relativt tätt mate­rial, vilket har lett till förändrad fuktvandring i bygg­nader. Det i sin tur har lett till att interiörmålerier har skadats av saltsprängning, träkonstruktioner har ruttnat och sättbruk i murar har lakats ur. Dessutom växer det mycket mer alger och lavar på cement, vilket har lett till nedsatt estetiskt värde på byggnaden. Kalkcementputsen håller, men det gör inte alltid byggnaden.

Kalkputs däremot, är svårt att lyckas med. Det kräver kunskap, mer kunskap än vi kan läsa på bak­sidan av en säck. Det kräver att vi läser av materialet och situationen. Lyckas vi med det så håller det. Lycka till!

Kristin Balksten är doktorand med anknytning till Chalmers samt Högskolan på Gotland. I våras försvarade hon sin licentiat­avhandling med titeln Kalkputs –  Porstrukturens betydelse för beständighet. Forskningen har sin grund i problemen med de kalk­putsade gotländska kyrkorna.
Text: Kerstin Balksten
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp


Just nu 26 objekt