Våra kära trasmattor

Sedan långa tider har kvinnor vävt mattor av tygrester och trasor. Från början fanns trasmattor bara i påkostade miljöer, men under de senaste 100 åren har de prytt vartenda stuggolv.

Foto Eva Gustafsson

Frågan är om det finns någon inredningsdetalj i Sverige som har fortlevt så länge som trasmattan. Så skriver Kerstin Ankert och Ingrid Frankow i sin bok Den svenska trasmattan.

Trasmattor har funnits i svenska hem åtminstone sedan slutet av 1700-talet, troligen längre än så. För så länge sedan förekom mattorna i högreståndsmiljö, de enklare hemmen hade granris eller halm på golven. Textilier var dyra och fick inte slitas hur som helst, på sin höjd hängde man upp dem på väggen till fest. Att lägga dem på det smutsiga golvet var otänkbart. Eftersom textilierna var så värdefulla antecknades de noggrant i bouppteckningar där vi i dag kan följa hur mattanvändningen långsamt ökade, först hos de högre stånden. Trasmattorna ansågs fina nog att lig­ga i salongerna på de stora godsen och för­pas­sades inte, som man skul­le kunna tro, till köket. Till allmogen kom trasmattan först under 1800-talets andra hälft.

Tecken på rikedom

Foto Per Myrehed

Det dröjde alltså ganska länge innan människor i enklare miljöer började använda mattor. Mest berodde det nog på att man inte hade tillräckligt med slitna kläder att klippa trasor av, kombinerat med ett djupt rotat motstånd att kliva på dyrbara textilier. Det berättas om en bonde på 1860-talet som köpte trasmattor på auktion, men som sedan lät sy ihop dem och använda som täcke i stället för mattor. Så orimligt kändes det med textilier på golvet.

Men modet var sakta på väg mot de bredare lagren. Kvinnor från allmogemiljö ville få det lika fint som de högre stånden, och kring 1880-90 började trasmattor spridas till de flesta hem. I samband med industrialiseringen blev det lättare att få tag i garn och tyger till rimligt pris och vid sekelskiftet 1900 hade det blivit sed i vissa trakter att kvinnan skulle ha vävt ett visst antal meter mattor till hemgiften.

Trasmattan var ett tecken på rikedom och välstånd, och det blev status i att ha så många och så fina mattor som möjligt. I det hårda slitet, smutsen och armodet blev mattorna något skönt och vackert, något att fästa sina drömmar vid. Kvinnorna »lade hela sin skönhetsträngtan i randningen av dylika tras- eller klutmattor«, skriver Thecla Wrangel, född 1851. Man var noga med att ingen stal mönstren från ens mattor och det berättas om kvinnor som dolde sin vävstol med sjalar om det kom besök, för att inte röja mönstret.

Vävning har enbart varit förbehållen kvinnor. Män kunde klippa mattrasor, till exempel skriver prästen Johan Fredric Muncktell 1815 att han har klippt mattlappar under dagen, men vävningen var kvinnogöra. Mödrar lärde ut vävkonsten till sina döttrar när de var omkring 14 år och kunskapen gick i arv generation efter generation. Men alla kvinnor på landsbygden kunde inte väva, de kunde i stället beställa mattor till ganska lågt pris av torparkvinnor som vävde för försörjningen. Många av dessa kvinnor var oerhört skickliga och vävde högst avancerade mönster.

Kulturhistoria på golvet

Mattan med färgglada breda ränder på en bädd av svart är vävd till storstugan i Ols Jonsas hus i Elfsätra, av en Ella från Järvsö. Foto Hans Mårtensson

Mattorna skulle vara färgrika med klara och starka kulörer. Eftersom de trasor man vävde av oftast var urblekta och urtvättade färgade man trasorna med så kallade påsfärger, som började säljas vid 1800-talets slut och blev mäkta populära. Påsfärgerna gav klara färger åt trasorna, men färgen rann ofta ur redan vid första tvätten. De gamla trasmattor som finns kvar i dag är rejält bleka jämfört med när de var nya.

Det vanligaste mönstret i svenska trasmattor kallas bottnar och ränder. Bottnar är grunden som utgör stommen i mattan, ränder är de färgglada inslagen; mattans blickfång. För att göra mönstret krävs planering, man måste i förväg veta hur mycket trasor man har av varje sort eftersom fältens bredd anpassa efter mängden trasor. Om man inte hade så mycket trasor av samma färger kunde man väva smalrandigt eller slå in trasorna slumpmässigt, vilket ger ett brokigt intryck. Tuskaft, rosengång, inplock och viggar är andra mönster som förekommer i äldre mattor. Rutiga mattor dyker upp vid 1800-talets slut, och fransar på mattorna blev vanligt på 1930-talet.

När mattorna väl fanns i var mans hem användes de förvånansvärt likartat över hela landet. Man lade ut dem i rummen på ungefär samma sätt i norr och söder; de lades längs med rummet, lite omlott, så att hela golvet täcktes. På så vis slapp man golvdrag och det gick att sopa av dem i riktning mot dörren. Hade man få mattor lade man dem i en fyrkant längs väggarna eller som i dag, diagonalt i rummet. Till jul tog man fram nytvättade mattor som hade legat och väntat, hoprullade på vinden.

Har du gamla trasmattor, var rädd om dem! Många har slitits hårt av användning, tvättar och solblekning och det finns inte så många mattor kvar i fint skick. Mattorna är en del av vår kulturhistoria och ett värdefullt dokument över kvinnors skaparkraft och konstnärliga förmåga.
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp


Just nu 19 objekt