Vart tog ängen vägen?

Slåtterfesterna var årets höjdpunkt i det gamla bondesamhället. Folk kom samman på ängarna, i sensommarvärme, fågelsång, blomsterprakt och ljuvliga dofter. Mot slutet av 1800-talet växte åkerarealen med hela 250 procent i takt med att befolkningen ökade, på ängens bekostnad. I dag för ängen en tynande tillvaro.

Foto Henrik Ekman


Första lördagen i augusti är kanske en vemodets dag för många, sista helgen på semestern. För naturvänner är det Ängens dag – ett tillfälle att vårda de få slåtterängar vi har kvar. Även i detta ligger ett vemod. Ängen, den älskade och besjungna, var under tusen år bondens viktigaste ägoslag, den mark som gav vinterfodret utan vilket inga kreatur kunde leva till nästa betessäsong. Och utan boskap ingen gödsel till åkrarna.

Äng är åkers moder, sades det med all rätt. På varje tunnland åker gick det sex tunnland äng. Ett mått på ängarnas betydelse kan vara hur ofta de omnämns av Linné. Den nyttoinriktade naturforskaren noterar ofta i sina reserapporter att han färdas genom ”de härligaste ängar”.
Hos ängen förenades ekonomisk nytta med sinnligt behag. ”En blommande äng kan beskrivas bara av sina fjärilar, bara rätt besjungas av sina bin”, skriver Harry Martinson. Dessutom var gräset så mjukt att man kunde gå barfota med lien i slåttern. Det gjorde man inte gärna i stubbåkern.
Slåtterfesterna var årets höjdpunkt, med värme, fågelsång, blomsterprakt och ljuvliga dofter.

Biskop Israel Kolmodin ska ha varit inspirerad av Hångers prästänge på Gotland när han skrev Den blomstertid nu kommer och än i dag är det musik i ordet. Evert Taube använder ängen när han vill förmedla sommar och romantik. ”Kom över ängarna”, sjunger han i Pierina och det är vals både i orden och i ängen. I Sjösala vals ger han oss en bukett ängsblommor och alla sjunger vi med, gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Just de fyra har blivit sinnebilden av ”blommorna, de blommor som redan slagit ut på ängen”. I en riktigt fin äng kan det finnas femtio olika växtarter på en enda kvadratmeter.
Ängarna var av skilda slag - sidvallsängar (av det gamla ordet sidher, låglänt) låg på mark som regelbundet översvämmades. Hårdvallsängarna låg torrare och var ofta bevuxna med träd och buskar som hassel. Med sina djupa rötter hämtade de upp näring som via höstens lövfall gödslade gräs och örter. Somliga träd var mer välkomna i ängen än andra. Ask, alm och lind hörde till dem som ansågs förbättra marken med sin förna. Bladen brukade multna ner på en säsong. Dessa träd hamlades också regelbundet. Man beskar dem och torkade grenarna för att kunna bjuda fåren på löv till vintern.

Eken var mindre populär med sina svårnedbrytbara blad och barrträden var helt bannlysta i ängen. Det var just de trädbevuxna hårdvallsängarna som i början av 1900-talet kom att kallas lövängar.
Mot slutet av 1800-talet klämtade klockan för ängen. En växande befolkning krävde mer och mer odlingsjord. 1870 uppgick landets befolkning till 4,2 miljoner människor, tre gånger fler än vid 1700-talets början. Under samma tid växte åkerarealen i Sverige med cirka 250 procent. Många av dessa åkrar vanns ur tidigare ängsmark.
Vid samma tid började ängens klassiska fågel ängsknarren att kallas för kornknarr i stället. Då var den ännu så välbekant att Karlfeldt använder den i sin bild av sommarnatten:
Högt ropar knarren, min sträva,
men eldiga näktergal

Runt 1870 dök en nyhet upp, guano från Sydamerika. Denna fågelspillning som en gång skapats med hjälp av Stilla Havets anjovis blev vår första handelsgödsel och gjorde med ens bönderna mindre beroende av stallgödsel. Till det kom en annan nymodighet. Man började odla sitt hö på åkern i stället. Gård efter gård köpte klöversåningsmaskiner och vallfrö. Vallen tog över den naturliga slåtterängen som blev åker eller beteshage i stället. Det här blev på sikt förödande för Karlfeldts sträva men eldiga näktergal. I dag hör kornknarrens taktfasta läte – den låter som den heter på latin, Crex crex – till sommarnattens mera ovanlig röster.
Men hellre än att sörja över att sommaren närmar sig slutet eller att ängen blivit så ovanlig kan man ju hjälpa till med lie och räfsa och vårda dem som finns kvar. Och köpa svenskt nötkött så att bönderna behåller sina djur som vårdar de naturbetesmarker som är ängarnas arvtagare.
Text: Henrik Ekman
Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp


Just nu 24 objekt