Många soldattorp används i dag som sommarstugor, och få tänker nog på att torpen med sin indelta soldat fram till för drygt 100 år sedan var en mycket viktig beståndsdel i den svenska armén. Så sent som 1961 fanns ännu tre indelta soldater kvar!

I slutet av medeltiden bestod den svenska armén av beväpnat frälse; det vill säga adelsmän och riddare till häst samt inhyrda, utländska legosoldater. Men legosoldaterna var dyra och riddarna för få. Gustav Vasa påbörjade därför en omdaning av den svenska armén genom att rekrytera unga, ogifta män. Det skulle dock dröja fram till början av 1680-talet då indelningsverket under Karl XI fick sin slutgiltiga utformning.

Sverige hade lidit stora förluster under krigen på 1600-talet och landet behövde en stabil grund för rekrytering till framför allt infanteriet (fotsoldaterna). Karl XI bestämde att varje landskap eller län skulle bidra med 1 200 infanterister i såväl krig som fred. Det var bönderna som skulle rekrytera och försörja soldaterna, och i varje socken fanns det ett antal så kallade rotebönder som hade detta som sin uppgift.

Ofta hämtades infanteristerna ur torparsönernas, drängarnas och daglönarnas skaror, samt inte minst bland soldaternas egna söner.

Soldaten skulle vara frisk och pålitlig och det låg naturligtvis i rotebondens intresse att kompanichefen inte avvisade rekryten, då fick han hitta en ny. Dög han inte kunde det heta ”Karlen är galen – kasseras” eller att han inte godkändes ”för hans litenhets skull”.

Vid inskrivningen erhöll soldaten ett soldatnamn. Ofta ärvde han namnet som soldaten före honom på torpet haft. Det kunde endera vara ett beskrivande namn som en tidigare soldat erhållit vid mönstringen, såsom Hurtig, Rask, Modig, Rolig eller Lång, eller ett substantiv med militär anknytning som Lans, Sköld eller Dolk. Det var också vanligt att namnet på rotegården inspirerade till soldatnamn; till exempel gav rote Edeby 121 i Uppland upphov till soldatnamnen Edbom, Edberg, Edman och Ed.

Anledningen till denna namngivning var att soldaterna behövde mer unika namn. I många bygder var namnvariationen ringa och antalet personer som exempelvis lystrade till Lars Olofsson kunde vara stor. Man kan tänka sig att soldatnamnen gav upphov till en del skämt bland de skojfriska i byn, om arvtagaren efter Rolig var en särdeles sur karl eller den nye soldaten Lång var kortvuxen.

Bild 4, Soldattorpskylt, Upplandsmuseet

Karl XI bestämde att kompaniets namn och soldatens nummer skulle målas på stugans gavel i röd färg. På 1800-talet blev det vanligt att en tavla med samma information spikades upp på husväggen. Sådana kan finnas bevarade på torpen än i dag.

Som indelt soldat fick mannen ofta något bättre livsvillkor än tidigare. Han tilldelades ett torp, fick en årlig lön samt föda och kläder. Några husdjur skulle soldaten också ha, vanligtvis en ko, en gris och kanske ett får eller två samt ett fähus och lada.

Till torpet hörde även en åkerlapp som han själv fick bruka samt ängsmark för vinterföda till djuren.

Mellan rotebonden och soldaten skrevs ett kontrakt där det framgick vad soldaten skulle få av bonden; det kunde vara utsäde, ved, lån av häst och oxe under skörd och slåtter, men även att soldaten skulle göra dagsverken åt bonden. Inte helt överraskande blev dessa kontrakt ofta upphov till konflikter och relationen mellan rotebonden och soldaten kunde vara ansträngd.

Soldatens liv var i fredstid likt en torpares med sådd och skörd, tröskning och körslor till kvarnen för att mala säd. Det var i princip nödvändigt att soldaten var gift för att ha någon som tog hand om torpet när han inte var hemma.

Under 1700-talet var Sverige inblandat i flera krig och livet som soldat var synnerligen riskfyllt. Dog han inte på slagfältet var faran stor att han dukade under i någon farsot i fältlägren. Då gällde det för rotebönderna att snabbt rekrytera en ny soldat till soldattorpet. Det var inte ovanligt att den nyrekryterade rekommenderades (eller anbefalldes) att gifta sig med soldatänkan.

Soldathustrun fick räkna med att klara sig själv långa tider och att kanske tidigt bli änka om det var krig. Blev hon inte omgift med den nye soldaten stod hon på bar backe, utan försörjning för sig själv och sina barn. För att socknen inte skulle få försörjningsansvar för den lilla familjen var det långt bättre om den nye soldaten tog hand om den biten.

Soldatens uniform förvarades i en låst kista hos rotebonden. Uniformen fick bara användas när soldaten kallades till regementsmöte på övningsheden eller i krig. Regementsmötena genomfördes under några veckor efter vårsådden och före skörden. I fredstid övade och paraderade socknens soldater på söndagarna utanför kyrkan och detta var ett uppskattat festligt inslag på vilodagen. Då var soldaterna klädda i en enklare uniform.

Hemma på torpet skulle soldaten lära sig att läsa och skriva, och han ingick också i ett postsystem, soldatposten, där brev mellan exempelvis olika officerare skickades från soldat till soldat för att nå sin mottagare. Läs- och skrivkunnigheten var alltså tämligen hög bland soldaterna och gav dem därför ett visst anseende. De var också beresta och kunde förmedla nyheter och berätta långväga historier för alla dem som aldrig kunde eller fick lämna hemtrakterna. Pensionerade soldater kunde därför få lite mer ansedda tjänster som klockare och skollärare.

Under 1800-talet blev det allt svårare för staten att rekrytera soldater; bland annat utgjorde den växande skogsindustrin en farlig konkurrent om arbetskraften som betalade långt bättre. Av flera skäl diskuterades en modernisering av den svenska armén och 1901 togs slutligen beslutet om en värnpliktsarmé. I och med det antogs inga flera indelta soldater, men det dröjde länge innan den sista indelta soldaten gick i pension. År 1961 var faktiskt ännu tre man i tjänst!

Har du ett gammalt soldattorp och vill veta mer om dess historia?
Kontakta din lokala hembygdsförening, länsmuseet eller Armémuseum i Stockholm för att ta reda på vilka soldater som bott i torpet, vilka som dog i krig och vilka soldatnamn de bar.

NUVARANDE Vad vet du om soldattorpets historia?
NÄSTA Anlita hantverkare – 7 råd att ha i bakfickan!